Jag satt ensam i köket, stirrandes på den tomma kaffekoppen framför mig. Det var tidig morgon, men solen hade redan börjat lyfta på den täta dimman utanför fönstret. Jag borde förbereda mig för jobbet, men någon kraft höll mig fast vid köksbordet, som om hela min existens vilade på denna plats. Det var snart en … Read more
Jag satt på parkbänken, stirrade tomt ut över den spegelblanka sjön framför mig. Allt omkring mig kändes märkligt overkligt, som om jag stod utanför mig själv och betraktade mitt liv som en främling. Det kändes som att jag var fångad i en grå dimma som långsamt kvävde mig. Det senaste halvåret hade varit en enda … Read more
Jag satt på golvet i mitt vardagsrum, omgiven av gamla fotografier som jag hade dragit fram ur den dammiga kartongen i garderobens mörkaste hörn. Regnet trummade mot fönstret, en ständig påminnelse om det kaos som härskade både utanför och inom mig. Mitt liv hade rasat samman som ett korthus, och jag försökte febrilt samla delarna, … Read more
Titeln var “Det som en gång var.” Jag stod där i hallen, stirrade på väggen där den gamla klockan tickade långsamt. Tiden verkade nästan håna mig i dess oföränderliga tempo. Allt omkring mig hade förändrats, men klockan visade samma oupphörliga rytm. Bilderna från vårt gamla fotoalbum var utspridda på golvet omkring mig, varje fotografi ett … Read more
Det var en dyster novembermorgon när jag först kände att marken under mina fötter gav vika. Jag hade alltid trott att jag var bra på att hantera livet, att jag kunde bemästra vad som helst bara jag ansträngde mig tillräckligt mycket. Men den dagen blev jag smärtsamt medveten om att jag kanske hade haft fel. … Read more
Jag satt ensam vid köksbordet, stirrade på bilderna som låg utspridda framför mig. Ljuset från den sena eftermiddagen sippade in genom fönstret och färgade rummet i ett gyllene skimmer, men det gjorde ingenting för att lätta tyngden på mitt bröst. Jag hade precis genomlevt en av de tuffaste månaderna i mitt liv. Det började med … Read more
Jag satt på den gamla soffan i vardagsrummet och stirrade på den blekta tapeten. Den såg sorgligare ut än någonsin, precis som jag kände mig. Livet hade liksom bara rasat samman, och jag var oförmögen att samla ihop bitarna. Det låg en hög med foton bredvid mig på soffbordet, de flesta svartvita och fulla av … Read more
Jag satt vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret, men såg egentligen inget. Mitt sinne var lika grått och disigt som novemberhimlen utanför. Det kändes som om livet hade tappat sin färg, sin glans. Allt var bara enformigt och tungt. Jag var ensam, inte bara i rummet, utan i hela mitt väsen. Det var som … Read more
Jag satt där på parkbänken, omgiven av det stillsamma suset från trädens lövverk, medan solnedgången målade himlen i brandgula nyanser. Det var som om naturen utgjorde ett vackert men obarmhärtigt kontrast till kaoset inombords. Det hade gått en vecka sedan Lisa lämnade. Bara dagar sedan hon packade sina väskor under en tung tystnad och gick … Read more
Självklart, här är novellen: — Jag stod ensam i hissen när dörrarna stängdes framför mig. Väggarna var klädda i rostfritt stål och speglade mitt bleka ansikte. Det var en sådan där dag man vaknade utan att riktigt vilja öppna ögonen. Dagarna som gått hade flytit samman till en grå massa, svår att särskilja. Det var … Read more