Jag satt på sängkanten i det sparsamt möblerade sovrummet och stirrade på den bleka, tomma väggen framför mig. Det var konstigt hur livet i ett enda ögonblick kunde rasa som ett korthus, en obeveklig, dominerande känsla som jag inte kunde skaka av mig. Luften i rummet kändes tung och kvav, nästan som om den tyngde ned på mina axlar, och jag kunde inte hjälpa att tänka på alla de misstag jag gjort, alla de ord jag skulle ha sagt annorlunda.
Det hade börjat några veckor tidigare, när jag hade hittat den där skokartongen under sängen. Elinas skratt, fångat i bilder från vår resa till Grekland förra sommaren; vi var hänförda av tavernornas liv och fyllde dagarna med salt havsbris och sena kvällar under stjärnklara himlar. Hennes ansikte, så bekant och kärleksfullt, på bilderna kändes som ett hån nu.
Men där, i skokartongens gömmor, fanns också de bilder jag aldrig sett förut. På dem var Elina inte med mig, utan tillsammans med någon annan. En man vars ansikte var både bekant och främmande. Jag kände hur det knöt sig i magen av svek och ilska. Det var en vän, en person jag litade på, och ändå hade de stått där, leende, som om jag inte ens existerade.
“Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇”Jag reste mig från sängkanten, driven av en blandning av ilska och sorg, och började gå runt i rummet utan riktigt mål. Tankarna rusade, en orkan av frågor och känslor. Varför hade hon inte sagt något? Och hur länge hade detta pågått? Jag stirrade på min egen reflektion i spegeln på garderobsdörren. Ögonen, vanligtvis fyllda med liv, såg nu trötta och matta ut, tyngda av allt jag upptäckt.
Efter en stunds planlöst vandrande stannade jag vid fönstret och såg ut över grannskapet. Det stilla suset från träden och det svaga skenet från gatlyktorna gav en märklig känsla av lugn, ironiskt nog i kontrast till stormen inom mig. Jag visste att konfrontationen var oundviklig, men vad skulle jag säga? Hur skulle jag få orden att beskriva den avgrundsdjupa smärta jag kände, utan att allt bara blev ett stort bråk utan lösning?
En djup inandning senare tog jag upp telefonen och skickade ett kort meddelande till Elina. Jag behövde få det här ur världen, en gång för alla. Vi kunde inte fortsätta så här, med hemligheter och brutna löften hängande mellan oss.
Mötet bestämdes till nästa dag, och samtidigt som jag la mig ner den kvällen, fylld av ängslan inför konfrontationen, kände jag en liten gnista av hopp. Kanske, bara kanske, skulle sanningen kunna sätta oss fria, på ett eller annat sätt.