Självklart, här är novellen:
—
Jag stod ensam i hissen när dörrarna stängdes framför mig. Väggarna var klädda i rostfritt stål och speglade mitt bleka ansikte. Det var en sådan där dag man vaknade utan att riktigt vilja öppna ögonen. Dagarna som gått hade flytit samman till en grå massa, svår att särskilja.
Det var inte länge sedan jag fick beskedet. Ingenting kan egentligen förbereda en för att höra att ens partner, ens ankare i livet, har försvunnit för alltid. Tomheten hade sköljt över mig som kalla vågor, om och om igen, tills mitt inre kändes utfrätt och urgröpt.
När jag klivit ut från hissen och stigit in i vår lägenhet, slog tystnaden mot mig med full kraft. Det var i den stunden jag insåg att det verkligen bara var jag nu. Jag såg mig omkring i rummen, där varje föremål genljöd av minnen från bättre dagar.
Det var särskilt ett fotografi på hyllan som fångade min blick. Där stod vi tillsammans, skrattande på stranden förra sommaren. Vinden hade lekt i våra hår och solen speglade sig i det glittrande vattnet bakom oss. Jag kunde nästan höra ekot av våra röster, vår glädje, vår kärlek.
Jag tog ner bilden och sjönk ner i soffan med ramen i händerna. Så många frågor svävade omkring i mitt huvud. Var det jag som borde ha märkt något? Kunde jag ha gjort något annorlunda?
Plötsligt blev rummet alldeles för trångt och kvavt. Jag reste mig hastigt och gick ut på balkongen. Ljummen luft fyllde mina lungor och jag tittade ut över staden nedanför. Livet där nere pågick som vanligt. Bilar kröp fram längs gatorna, människor gick till och från sina ärenden. Men för mig hade världen förändrats radikalt.
När jag kramade ramen så hårt att mina knogar vitnade, strömmade en ensam tår nerför min kind. Jag mindes något min partner alltid brukade säga: “Vi hittar alltid en väg, om vi bara håller ihop.” Men vägen verkade ha försvunnit och jag var ensam kvar med en karta utan riktning.
Den dagen, på balkongen, med den sista bilden av oss tillsammans, insåg jag dock något. Jag bar vår kärlek inom mig, och kanske kunde den, med tiden, bli ett ljus i den nyfunna mörka tillvaron. Jag rättade på mig, torkade tåren, och återvände in i lägenheten.
Jag satte tillbaka bilden på hyllan, lutade den försiktigt mot väggen och viskade: “Jag lever för oss båda nu.” Det var en lögn och en sanning på samma gång. Men det var också början på något nytt.Nu, veckor senare, hade jag sakta börjat anpassa mig till min nya tillvaro. Vardagen, som en gång känts som en tom och oändlig sträcka att navigera ensam, hade så småningom fått nya konturer av vanor och rutiner. Jag reste mig varje morgon, drack mitt kaffe vid köksbordet, fortfarande med en stol tom mittemot mig, och blickade ut genom köksfönstret medan de tunna gardinerna svajade i morgonbrisen.
En dag, på väg till jobbet, stannade jag vid det lilla bageriet på hörnet. Ägaren, en vänlig äldre man vid namn Gustav, hade alltid ett varmt leende till övers. “Hej, du ser starkare ut idag,” kommenterade han, medan han omsorgsfullt packade mina favoritsmultronscones i en papperspåse. Hans ord, enkla men omtänksamma, fick mig att inse att läkning kanske kunde börja synas på ytan även om den pågick djupt inne i mig.
Arbetsdagarna var fortfarande en kamp, men jag hittade styrka i små ögonblick. Kollegorna bemötte mig med respekt och en ny sorts gemenskap växte fram från deras vänliga blickar och ord. Mitt arbete blev till en flykt som erbjöd struktur i kaoset.
En kväll, när mörkret hade lagt sig över staden, plingade det till i min telefon. En notifiering från ett minne i sociala medier – en bild från vår resa till fjällen. Ett äldre par, som vi träffat där, hade taggat oss i en bild som jag inte sett förr. Bilden visade oss i en stuga, kind till kind, medan snön föll mjukt utanför fönstret. Det var en påminnelse om att jag fortfarande hade delar av min partner inom och omkring mig, i stil med en gåva som fortsatte ge sin värme.
De dagarna som blivit till veckor och månader hade sakta men säkert också gett mig utrymme att reflektera över framtiden. Vad ville jag göra med mitt livännu, och hur kunde jag hedra min älskade? Svaren kom inte omedelbart, men en gnista tändes inom mig. Kanske kunde jag använda min smärta för att växa, för att betyda något mer än sorg.
En kväll återvände jag till balkongen, den plats som blivit min fristad. Stod där med blicken upp mot stjärnorna, mindes jag en dröm vi en gång delat – att starta en liten bokhandel tillsammans. Med den tanken insåg jag att jag inte behövde göra det ensam, utan med det vi byggt tillsammans som grund.
Och där, under en himmel gnistrande av stjärnor, släppte jag försiktigt taget om den tyngd jag burit så länge. Jag hörde min partners viskning i vinden, som styrde och stöttade mig: “Vi hittar alltid en väg.” Och så tog jag det första steget mot att skapa en ny berättelse ur allt vi en gång varit.