Jag tänkte att jag hade hittat min plats i världen. Fotograferandet hade alltid varit min fristad, ett sätt att fånga ögonblicken och kanske till och med vinna lite erkännande. Men nu, när jag står mitt på livets stormiga hav, känner jag hur vågorna nästan dränker mig.
Allt började en regnig kväll när jag satt och bläddrade genom de bilder jag tagit under åren. I varje bild fanns en del av mig själv, en skärva av min själ. Plötsligt slog det mig med brutal kraft att jag hade förlorat mig själv i jakten på den perfekta bilden — de ögonblick jag en gång älskade att fånga hade blivit tunga stenar som drog mig neråt.
Jag svor att aldrig mer ta en bild, att sluta letandet efter andras bekräftelse. Men verkligheten var inte lika lätt att stänga av. Varje gång jag råkade se en kamera, varje gång jag hörde slutaren klicka, stack det som en kniv i mitt hjärta. Och naturligtvis, dessa förbannade bilder… bilderna av honom. Bilderna där jag själv också är närvarande, men ändå känns så fruktansvärt frånvarande.
Det största sveket var att inse att jag inte längre såg honom i ögonen på bilderna, utan bara mig själv – min osäkerhet, min ensamhet. Den dagen jag insåg detta, föll allt på plats. Jag var inte arg på världen, jag var arg på mig själv för att jag hade låtit det gå så långt. Jag stod där, omgiven av mina fotografier som kändes som spöken av ett förlorat liv.
Men jag lärde mig något. Att man ibland måste tappa bort sig själv helt för att kunna hitta vägen tillbaka. Och även om det kändes som att gå barfota över krossat glas, såg jag äntligen ljuset längst bort i tunneln. Jag kanske aldrig skulle bli den jag en gång var, men jag var på väg att bli något mycket viktigare – en person som visste vem hon var utan att behöva en kamera för att bevisa det.När denna insikt väl slog rot i mitt inre, började jag långsamt att förändras. Mina dagar spenderades utan kameran i handen – istället öppnade jag ögonen för det liv som utspelade sig omkring mig. Jag började uppmärksamma de små detaljerna, inte för att föreviga dem genom linsen, utan för att verkligen vara närvarande i dem. Regndropparnas melodi mot fönstret, skrattande barn på en lekplats, eller de guldskimrande löven som föll till marken i parken.
Mitt beslut att avstå från fotograferandet skapade plats för nya passioner. Jag anmälde mig till en skrivkurs och fann ett nytt sätt att uttrycka mig. Orden blev min befrielse, en ny fristad där jag kunde skapa och gestalta utan krav på perfektion. Det blev en påminnelse om att konst, i vilken form det än må vara, är ett sätt att upptäcka och utforska sin inre värld.
Det fanns förstås stunder av tvekan, där jag undrade om jag valt rätt väg. Men jag blev starkare, mer självsäker, och fann glädje i processen att lära känna mig själv på nytt. Jag upptäckte att livet utan en kamera inte betydde ett liv utan minnen; det betydde ett liv fritt från den tyngd som prestationsångest bringade.
Så småningom kände jag mig redo att återvända till fotograferandet, men denna gång på egna villkor. Jag plockade upp kameran, men med en ny attityd – utan förväntningar, utan krav på erkännande. Det blev ett sätt att hylla de ögonblick jag valde att leva fullt ut, utan att förlora mig själv i dem.
När jag ser tillbaka på min resa, inser jag att varje knivskarp insikt, varje tår och skratt som ledde mig hit, har format den jag är idag. Inte bara som fotograf, utan som människa. Och kanske, precis som med bilderna jag nu tar, handlar livet om att omfamna det ofullkomliga – och inse att det vackraste ofta ligger just där, i skuggan mellan ljus och mörker.