Det var en gråslaskig morgon i mars när jag insåg att jag inte visste vem jag såg i spegeln längre. Mitt namn är Johan, och jag hade nyligen fyllt fyrtio, en ålder jag brukade tänka att jag skulle ha allt ihopsytt. Men i stället befann jag mig här, ensam i en liten etta efter att äktenskapet med Emma kollapsat under vikten av tystnad och ovisshet.
Vi hade en gång varit oskiljaktiga, Emma och jag. Jag minns henne i vårsolen under en picknick vi haft vid sjön, hennes skratt var lika ljust som de gröna björkarnas löv ovanför oss. Men någonstans på vägen blev vardagen till en kvicksand som drog oss långsamt men säkert isär.
“Morgon,” mumlade jag till mig själv medan jag tvättade ansiktet, blicken flyktig mot spegeln som om jag var rädd för att möta mina egna ögon. Varje morgon en kamp, varje dag en brant backe att bestiga. Utan Emma var lägenheten som en ödslig ö mitt i ett känslomässigt stormhav.
Jag brukade fotografera. Det hade varit min passion sedan jag var ung. Men nu låg kameran och dammade på hyllan, dess bländare stängd som om den också valt att blunda för världen, precis som jag kände att jag gjorde. I ett försök att hitta något som kunde påminna mig om vem jag en gång varit, plockade jag upp den en eftermiddag. Jag tog den med ut på en promenad, som ett gammalt bekant sällskap i en stad som kändes ny men också nedtyngd av minnen.
När jag gick genom parken, där krokus blommade trots kylan, såg jag en liten flicka med röd kappa som sprang efter en ballong i vinden. Det var något i hennes skratt som rörde vid något inom mig, något som sakta hade glidit ifrån mig – glädje. Jag lyfte kameran, pekade och knäppte en bild. När jag såg på den i kamerans display såg jag inte bara flickan, utan också en skugga till höger i bilden – min egen. Det var som att jag plötsligt insåg att jag fortfarande fanns, att jag fortfarande kunde få synas på mina egna bilder.
Konturerna av mitt ansikte bredvid denna glödande energiknippe av glatt barn blev en påminnelse om att jag inte var osynlig. Och kanske, bara kanske, kunde jag hitta tillbaka till den delen av mitt liv där jag inte bara överlevde, utan också levde.
Jag tänker ofta på den lilla flickan när jag nu går med kameran över axeln, redo att fånga nya ögonblick. Vissa dagar är fortfarande tunga, men jag återfinner bit för bit av den jag brukade vara på de bilder jag tar. Det är en lång väg att gå, men jag har börjat hitta mig själv igen – en bild i taget.
Och jag vet att jag inte längre behöver stå utanför mina egna bilder. Det finns plats för mig i mitt eget liv, trots allt.
—
Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇Det var en solig morgon i april när jag tog ett djupt andetag och märkte att luften inte längre kändes tung av tristess. Jag hade bestämt mig för att tillbringa dagen i den botaniska trädgården. Med kameran stadigt i händerna kändes varje steg genom gruset som ett steg mot ett nytt kapitel.
Trädgården var i full blom; en explosion av färger och dofter som nästan fick mig att glömma varför jag varit så rädd för att ta del av världen igen. När jag vandrade längs de slingrande stigarna mötte jag en man som satt på en bänk under en stor ek, försjunken i en bok. Jag kände igen uttrycket av uppslukad frid som spelade över hans ansikte; det påminde mig om hur jag brukade förlora mig själv i fotograferingens konst.
Vi började prata, först tveksamt men snart lätt och ledigt. Hans namn var Anton, och vi delade en gemensam kärlek för konst och litteratur. Det dröjde inte länge innan samtalet förvandlades till en promenad tillsammans genom de olika delarna av trädgården. Vi stannade ibland för att ta bilder: de små detaljerna på en blomställning, daggdroppar på färska blad. Det kändes som om jag vaknade upp ur en lång vinterdvala, och istället för tvivel kändes varje samtal och varje klick av kameran meningsfullt.
När vi nådde en öppen plats där stora, majestätiska körsbärsträd stod i blom, tog han ett steg tillbaka och sa med ett skratt, “Nu är det din tur, Johan. Jag vill se världen genom dina ögon.” Med tveksamhet och plötslig stolthet lyfte jag kameran och började fota.
När dagen sakta övergick i kväll, insåg jag att den tomhet jag tidigare känt nu ersatts av en försiktig men växande optimism. Jag hade inte bara hittat glädjen i min passion igen, men också upptäckt en ny vänskap som tjötade av möjligheter.
När vi väl skildes åt, gav Anton mig sitt visitkort. “Om du någonsin vill ha sällskap för dina promenader, hör av dig”, sa han innan han gick. Där och då, medan körsbärsblommorna föll som mjuka rosa snöflingor runt oss, kändes livet plötsligt mer spännande än på länge.
Med kameran i handen, stående mitt under de blomstrande träden, visste jag att jag fortfarande hade en lång väg kvar att vandra. Men den väg som legat framför mig av tvekan och osäkerhet hade bytts ut mot en självsäker stig av möjligheter. Jag var återigen aktören i mitt eget liv, och jag välkomnade det som komma skulle med öppna armar.