Dagarna hade blivit som ett töcken, en monoton följd av timmar och minuter vars betydelse gått förlorad någonstans mellan gryning och skymning. Lägenheten kändes inte längre som ett hem, utan mer som ett stillastående vakuum där tiden stått stilla. Jag satt på soffan, stirrade på de halvöppna persiennerna och kände den där välbekanta tyngden trycka över bröstet. Det var som att andas under vatten.
Det började för några månader sedan, ett nästan omärkbart skifte som långsamt växte till en storm av osäkerhet och ångest. Det fanns stunder, korta ögonblick av klarhet, när jag kunde se mig själv utifrån, men för det mesta var det bara en dimridå av förvirring. Det hände en torsdag, minns jag, när mobilen vibrerade till i fickan och jag öppnade meddelandet från Emma, min bästa vän sedan gymnasiet. “Vi måste prata. Jag är orolig.”
Jag tittade på de tre orden under en lång stund innan jag kunde få fingrarna att svara. Vi möttes på vårt vanliga kafé, ett litet ställe på hörnet där vi brukade dela våra liv över många koppar kaffe. Den dagen var Emmas blick fylld av en allvarlig beslutsamhet. “Jag tror du behöver hjälp”, sa hon rakt och ärligt. De orden träffade mig hårt, som en isande vindpust en vintermorgon.
Under de följande veckorna började jag gå i terapi, även om jag till en början kände motvilja och rädsla. Bit för bit började jag förstå hur mycket jag hade förlorat mig själv. Samtalen med terapeuten, en varm och tålmodig kvinna som hette Lena, blev som trådar ur ett trassligt nystan som långsamt nystades upp.
En dag när jag kom hem från en session lade jag märke till ett fotografi som jag inte tidigare riktigt hade uppmärksammat. Det stod inklämt bland andra bilder på bokhyllan, inramad i enkel silverram. Det var en bild av mig och min bror, Mikael, när vi var barn. Vi stod på bryggan vid sommarhuset, insvepta i julis värme, och log mot kameran med bananformade leenden.
Det var något i blicken hos den unga pojken på bilden, en oskyldighet och glädje, som jag kände att jag hade förlorat på vägen. Mikael hade omkommit i en bilolycka när han var bara arton, och jag hade aldrig riktigt tillåtit mig själv att sörja honom fullt ut. Sorgen hade blivit en skugga som följt mig genom livet, och nu stod den i full dager.
Kvällarna blev till stunder av eftertanke och minnen. Jag började skriva brev till Mikael, berättade om livet jag levt sedan han lämnade oss, om känslorna jag hade burit på och om den saknad som aldrig riktigt släppt sitt grepp. Orden flödade och blev som en befrielse, ett sätt att ge uttryck åt den sorg som fram tills dess varit djupt begravd.
Med varje brev kände jag hur ett litet stycke av mig själv kom tillbaka. Det var som att en bro byggdes mellan då och nu, mellan den jag varit och den jag höll på att återfinna. I takt med att veckorna blev till månader, och med hjälp av Emmas oföränderliga stöd, började jag sakta men säkert hitta min väg tillbaka till livet.
Trots all smärta och den långa resan som återstod, visste jag nu att det fanns en person på bilderna. Och även om jag fortfarande hade lång väg kvar att gå, insåg jag att det var värt att kämpa för att återfå den glädje som en gång lyst i den unga pojkens ögon.En kylig vårmorgon när den blågrå himlen just börjat ljusna, bestämde jag mig för att besöka platsen där Mikael och jag hade delat så många glada stunder. Det var länge sedan jag sist åkte till sommarhuset vid sjön, men nu kändes det rätt. Med kameran i handen och en ryggsäck fylld med min brevbunt, gav jag mig iväg.
Den slingrande grusvägen var kantad av skira björkar som just börjat få sina ljusgröna löv. När jag steg ur bilen och andades in den klara, svala luften, kände jag en våg av vemod blandad med förväntan. De gamla trätrappstegen ner till bryggan knarrade under mina fötter, och jag satte mig med fötterna hängande över vattnet.
Långsamt tog jag fram mina brev, ett efter ett, och började läsa dem högt. Orden, en gång fyllda med smärta, klingade nu med en ny innebörd. Sorgen kändes fortfarande, men den var inte längre lika tung. Det var som om Mikaels närvaro omfamnade mig, som en stilla vind som svepte över sjön.
När jag läst det sista brevet, vek jag ihop dem med varsamhet. Det kändes som att jag genom dessa brev äntligen hade slutit fred med det förflutna, med förlusten av min bror och det mörker den fört med sig. Jag såg ut över vattnet, över de sakta krusande vågorna, och för första gången på länge kände jag en slags frid.
Det var ett farväl, men också en ny början. Jag reste mig, sträckte ut mina armar och lät vinden svepa genom mitt hår. Livet väntade på mig, med alla dess överraskningar och utmaningar. Jag kände Emmas stöd och uppmuntran i ryggen, och jag visste att jag inte var ensam.
När jag långsamt lämnade bryggan bakom mig, kändes det som om jag lämnade en del av min sorg där. Den lätthet som fyllde mitt bröst när jag satte mig i bilen igen var oändligt befriande. Det var dags att omfamna livet igen, med allt det hade att erbjuda.
Vägen hem kändes kortare, nästan som om jag flög snarare än körde. Listorna med saker jag brukade undvika, små uppgifter jag skjutit upp, väntade nu som gäster inbjudna till ett nytt kapitel. Jag började se fram emot att ta itu med dem, en känsla av syfte rev ner hinder jag tidigare byggt upp.
Tillbaka i lägenheten, med solen som flödade in genom fönstret, kände jag en mjuk styrka glöda inom mig. Jag var redo att återta min plats i världen, att bygga vidare på den grund jag hade återerövrat. Och i mina tankar fanns Mikael alltid med mig, som ett leende minne och en ständig påminnelse om den glädje livet kan erbjuda.