Det började en grå måndagsmorgon när jag vaknade med en känsla av tomhet som låg som en tung filt över mitt bröst. Jag stirrade upp i det vita taket, försökte förmå mig själv att stiga upp, men kroppen vägrade lyda. Allt kändes meningslöst; arbetet, vännerna, livet. Det var som om någon hade suddat ut färgerna och lämnat kvar en suddig avbild av vad som en gång var verklighet. Jag hade aldrig tidigare känt en sådan förlamande känsla av hopplöshet.
Under hela dagen på kontoret var jag distraherad, stirrade ut genom fönstret och följde regndropparnas väg nerför glaset. Kollegorna märkte att något var annorlunda, men ingen vågade fråga. Jag insåg att det var upp till mig att bryta mig ur denna negativa spiral, men jag visste inte ens var jag skulle börja.
När jag kom hem den kvällen var lägenheten iskall och tystnaden öronbedövande. Alla ljusa minnen hade lämnat rummet, och de gamla fotona på byrån blev som ett hån. De fångade dagar när jag log bland familj och vänner, dagar då framtiden föreföll ljus och full av möjligheter. Jag avskydde dessa bilder lika mycket som jag älskade dem.
Mitt bland alla porträtt fanns ett särskilt fotografi som drog min uppmärksamhet. Det föreställde mig och min far, tagit en sommarkväll när luften hade varit varm och doften av syrener för alltid etsat sig fast i mitt minne. Jag minns att pappa brukade säga att man inte kunde kontrollera allt som hände i livet, men att man kunde välja hur man skulle hantera det. Hans kloka ord ekade i mitt sinne, och för en stund kändes han påtaglig, nästan som om han fortfarande stod vid min sida.
Kraftlös satte jag mig ner på sängkanten och kramade om fotografiet. Tankarna började klarna och tårarna jag hållit inne så länge bröt äntligen fram. I den stunden insåg jag att det var okej att inte vara okej. Mänskligt och nödvändigt. Jag förstod att jag behövde söka hjälp, och att det första steget mot läkning var att erkänna min smärta.
Nästa dag tog jag mod till mig och bokade en tid hos en terapeut. Det kändes som att jag äntligen tog kontroll över något igen. Med fotot i handen, och en nyvunnen känsla av beslutsamhet, insåg jag att trots krisens djup var det möjligt att simma upp mot ytan igen. Och kanske, med tiden, skulle allt bli lite ljusare. Även om vägen var lång visste jag att jag inte var ensam. Pappas närvaro levde vidare inom mig och gav mig styrka.Den följande veckan började långsamt, men med annalkande förändringar. På måndagsmorgonen, en vecka efter att jag först insåg min egen sårbarhet, vaknade jag med en liten men påtaglig känsla av lugn. Det gråa i mitt rum verkade något ljusare, och även om taket fortfarande var lika vitt som tidigare, verkade dess tomhet inte lika överväldigande. Jag tvingade mig själv ur sängen, men den här gången kändes stegen något lättare.
Terapeuten jag hade träffat några dagar tidigare hade varit vänlig och professionell. Vårt första samtal var svårt men befriande. Jag hade med grumlig röst och svettiga handflator berättat om min tomhet och hur allt hade känts så meningslöst. Hon lyssnade tålmodigt och bekräftade hur modigt det var av mig att söka hjälp. Den validation jag kände där och då blev en ljuspunkt i mitt sinne, och för första gången på länge kände jag ett hopp – om än bara i en flämtande glimt.
Den kvällen efter arbetet, under min regelbundna plats i sängen, sökte jag igen min fars kloka ord. Hans visdom, som jag tidigare sett som förgänglig och abstrakt, började nu känns mer konkret. Han hade rätt i att medan man inte alltid kan kontrollera livets vågor, kan man lära sig simma. Och det var precis vad jag höll på att göra – lärde mig simma i mitt eget livs vatten.
Dagarna blev inte omedelbart ljusare, men det fanns stunder av klarhet; en kollegas vänliga skratt, doften av nybakat bröd från bageriet runt hörnet, eller bara en lugn stund med en kopp te vid fönstret. Jag började förstå att dessa små ögonblick var viktiga att hålla fast vid. De var som små fyrbåkar i mörker, stunder som påminde mig att färgerna i livet fortfarande fanns där.
Peppad av framstegen jag gjorde i terapin, började jag återknyta kontakter med vänner som tidigare hade verkat förlorade i mitt inre kaos. Ett telefonsamtal här, en kaffedejt där. Jag upptäckte att jag inte bara fann stöd i dem, utan även att de uppskattade att jag öppnade mig. Vi delade berättelser, skratt och ibland även tårar. Det var då jag verkligen började förstå vikten av öppenhet – både inför mig själv och andra.
Och sakta, men säkert, med varje steg jag tog, började jag märka att världen omkring mig fylldes på med färg igen. Kanske var det inte lika äldre starkt lysande som förr, men det var vackert på sitt eget sätt. Mina promenader hem blev längre, mer eftertänksamma, och mitt hjärta lite lättare för varje dag. Fastän jag fortfarande bar på min sorg och kamp, hade jag hittat ett nyckel – en påminnelse om att livet, trots sina många prövningar, också bar med sig obegränsade möjligheter att alltid börja om på nytt.