Titel: Skärvor i spegeln
—
Det var en torsdag som vilken annan dag som helst när jag började förstå att livet som jag känner det var på väg att förändras för alltid. Jag satt där på köksstolen, stirrade på den halvfulla kaffekoppen medan regndroppar långsamt letade sig ner för fönsterrutan. Utanför kunde jag höra stadens brus men det var bara som ett avlägset eko. Mina tankar var en storm, snurrade runt i mitt huvud så att jag knappt kunde andas.
Allt hade börjat några veckor tidigare. Jag hade känt en vag oro, en osynlig tyngd över bröstet, som om något dåligt svävade i luften. Jag viftade bort det till en början. “Bara stress,” sa jag till mig själv, och fortsatte med min dagliga rutin. Men känslan gick inte över, och snart började små, vardagliga sysslor kännas som oöverstigliga hinder.
Det var då jag började se skuggan i bilderna. Jag hade först märkt det i en selfie jag tog en kväll när jag kände mig förlorad och försökte hitta ett spår av glädje i min egen spegelbild. På bilden, i hörnet, syntes en figur, svagt, nästan omärkligt bland pixlarna. Jag skakade av mig det som en optisk illusion, men skuggan återkom på nästa bild och nästa.
Det var Lasse, min bror. Han hade alltid funnits där, i mitt liv och i mitt hjärta, även långt efter att han försvann. Han hade försvunnit för tre år sedan, lämnat ett tomrum som inte kunde fyllas, en sorg som var för stor för ord. Vår sista konversation hade varit ett gräl, över något så trivialt att jag knappt kom ihåg vad. Det hade varit sista gången jag såg honom.
Jag kände skuldens kalla klor om mitt hjärta, det gnagde på mig dag och natt, tillsammans med en växande känsla av att han försökte säga mig något, kanske var han fast bland pixlarna i bilderna, i ett försök att nå mig. Jag blev besatt av att leta efter honom i varje foto jag tog, mitt ansikte alltid bärandes på en mask av längtan och förlust.
En dag, när jag inte längre orkade bära den tunga ryggsäcken av sorg ensam, tog jag en paus från Stockholm och återvände till vår barndomsstad vid kusten. Jag behövde andas, behövde samla mina tankar och hitta en väg att försonas med skuggan som följde mig så troget.
På en av de få molnfria dagarna, tog jag en promenad längs stranden där vi brukade leka som barn. Vinden från havet var kall men den skänkte ett slags klarhet. Jag satte mig på en av de nötta bänkarna och kände plötsligt hans närvaro tydligare än någonsin tidigare. Det var som om han satt där bredvid mig, viskade i vinden.
“Förlåt mig,” sa jag, utan att veta om jag talade till vinden, havet eller till mig själv. Tårarna kom i samma stund, som en befrielse. Jag förvånades över hur länge de hade hållits instängda.
Och kanske var det precis det jag behövde för att börja läka. Nästa gång jag blickade ner mot kameran i min telefon och tog en bild av mig själv, fanns där inte längre någon skugga. Bara jag med ett uttryck som för första gången på länge kändes uppriktigt.
Det tog tid att acceptera att han verkligen var borta men att minnena av honom skulle leva kvar inom mig, alltid närvarande. Livet var inte längre detsamma, men det fortsatte med en ny förståelse, en ny verklighet där min bror inte längre kunde gå bredvid mig, men där han å andra sidan aldrig skulle lämna min sida helt och hållet heller.
Och jag, jag fortsatte framåt, ett steg i taget, med vetskapen att det i varje skärva av förlust också finns en gnista av kärlek.Flera månader hade passerat sedan den där molnfria dagen vid havet. Våren svepte nu in över barndomsstaden, och med den kom en känsla av ny gryning. Jag hade återvänt till Stockholm och försökte skapa en vardag i min nya verklighet. Arbetet blev en nödvändig distraktion, och jag hittade tillbaka till rutiner som en gång känts omöjliga.
Det var i denna återfunna vardag jag upptäckte något märkligt. Jag satte mig en kväll för att städa bland gamla e-postmeddelanden, sådana som legat och väntat sedan före Lasses försvinnande. Där, mitt ibland tråkiga kvitton och mötesinbjudningar, fanns ett meddelande från en obekant adress. Jag öppnade det tveksamt, och när jag läste ned de inledande raderna kändes det som om världen stannade upp.
“Hej syrran, om du läser detta, betyder det att jag inte är tillbaka ännu. Men oroa dig inte. Jag kommer alltid finnas där för dig, även när du inte ser mig.”
Ordnens dova inverkan grep tag i mig, och jag tog ett djupt andetag, nästan rädd för vad nästa mening skulle avslöja. Det var ett gammalt meddelande, skickat bara dagar innan han försvann. Det fortsatte med detaljer, instruktioner nästan, om vart han planerade att åka och vad han behövde ta itu med. Det var inget kriminellt, men något som handlade om att hitta sig själv, ett sorts själens reningsbad.
Det var överväldigande att läsa hans ord direkt riktade till mig, och jag undrade hur jag hade missat detta tidigare. Men så kände jag också en inre frid. Det var som om han hade lämnat ett sista pusselbit för mig att finna ro i, en påminnelse om att även om han fysiskt var borta, fanns hans närvaro ändå kvar i texten jag just läst. Det gav mig en ny styrka att fortsätta leva, med honom som ett minne vid min sida.
Månader blev till säsonger, och våren övergick i en sommar fylld av nytt hopp. Jag återbesökte platser vi älskade tillsammans, och i varje liten stund kände jag hans närvaro, inte längre som en skugga som vägde ner mitt hjärta men som en ljus silhuett vid min sida, vars leende jag kunde känna genom de värmande solstrålarna.
Det var en kväll, när jag satt försjunken i tankar vid fönstret, som jag insåg något. Skärvorna i spegeln, som en gång representerat splittring och förlust, hade långsamt fogats samman av minnen och acceptans av vår historia. Där fanns inte längre skräcken för att stirra in i det okända, för i spegeln såg jag nu ett ansikte av styrka och försoning. Och mitt i alla dessa skärvor, ett leende som tidigare begravts i sorgens dunkel.
Livet går vidare, men i vår historia hade jag funnit mitt hem, och oavsett vilka utmaningar framtiden bar med sig, skulle jag alltid ha en trygg plats där min bror och jag för evigt var sammanvävda.