Solen hade precis börjat sjunka bakom de gamla ekarna utanför mitt fönster, och rummet fylldes med ett varmt, gyllene ljus. Ändå kändes det som om en mörk skugga hängde över mig, tyngde ner min själ, gjorde varje andetag till en ansträngning. Jag satt i min fåtölj, med en tjock filt virad runt axlarna trots sommarvärmen, och stirrade på högen med fotografier som låg utspridda över soffbordet.
Det hade gått ett halvår sedan Oskar lämnade mig; ett halvår av ensamhet och sorg, av frågor som ekade utan svar. Jag hade brukat tänka att vi var oförstörbara, att vår kärlek kunde övervinna allt. Men livet hade andra planer. Bara några månader efter att vi förlovat oss hade han bytt riktning, dragits mot något – eller någon – som jag aldrig kunde konkurrera med.
Bilderna framför mig berättade om bättre dagar. Skratt och kramar fångade i ögonblick av evig lycka. Där fanns de där från vår resa till Italien, när vi stått på en balkong i Rom med hela staden under oss. På en annan, låg vi i gräset i en park, omfamnade av blommor och skratt. Men det var också bilder från de allra sista dagarna, när något mörkt och osynligt svävade mellan oss, fastän vi log mot kameran.
Och där, på den sista bilden i högen, fanns också hon. Jag kände knappt Zoe, en avlägsen bekant till Oskar, men på något sätt hade hon funnit en väg in i vårt liv, in i våra bilder, in i hans hjärta.
Mina tårar började rinna okontrollerat, som en vårflod utan slut. Sorgen hade varit min ständiga följeslagare, men ilskan var ny, en ovälkommen besökare som jag inte visste hur jag skulle hantera. Jag hade blivit okänd för mig själv, förlorad i ett labyrintliknande nät av känslor, där varje väg ledde till mer smärta.
Jag reser mig, kramar filten hårdare mot kroppen, och vandrar planlöst över det lilla vardagsrummet. Min blick fastnar vid spegeln på väggen, och till min fasa ser jag en främling stirra tillbaka. Ansiktet är bekant men dragit av förtvivlan; en skugga av den kvinna jag en gång var. Det skrämmer mig hur snabbt allt kan förändras.
Men mitt i all denna plåga, någonstans långt inne, pyr ett litet hopp. Kanske, tänker jag, kanske kan jag hitta mig själv igen, tillbaka till någon värdefull. Kanske kan jag en dag titta på dessa bilder utan att känna ett hugg i hjärtat. Kanske.
Jag bestämmer mig för att lämna soffbordet och bilderna där, orörda. Istället öppnar jag fönstret, släpper in kvällsbrisen och låter den mjuka vinden kyla mina blöta kinder. Där och då, mitt i denna kaotiska verklighet, lovar jag mig själv att en dag skjuta ut i frihet igen, ut i ljuset som lurar bortom dessa kvävande skuggor.
“Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇”Solens sista strålar hade försvunnit och lämnat rummet i ett blått skymningsljus. När den svala brisen från den öppna fönstret svepte genom rummet, kände jag en försiktig upprymdhet inombords, som om den bar med sig ett löfte om en ny början. Även om smärtan fortfarande satt som en klump i bröstet, fanns nu en gnista av beslutsamhet där också.
Jag visste att jag behövde göra något konkret för att bryta mig loss från de upprepande mönstren av melankoli. Mina steg förde mig till bokhyllan där en gammal arbetsbok från en kreativ skrivkurs fångade min uppmärksamhet. Kanske var det dags att hitta tillbaka till en gammal passion, en aktivitet som brukade fylla mig med glädje och mening. Jag satte mig ner vid skrivbordet med ett tomt blad framför mig och en penna i handen.
Det var länge sedan jag hade skrivit något av betydelse, men orden började långsamt flöda, som en stilla vårbäck som åter vaknat till liv efter vintern. Jag skrev om känslan av att förlora sig själv och om längtan efter att hitta en ny väg framåt. Sidan fylldes med tankar, drömmar och ambitioner som jag trodde hade gått förlorade men som nu återvände till mig med varje ord jag satt på papperet.
Medan timmarna tickade förbi insåg jag att det var något terapeutiskt i att forma tankar till ord, i att ge kaoset inombords ett namn och en struktur. Det var som att varje mening byggde en bro över den avgrund av ensamhet jag befunnit mig i så länge. Jag insåg att även om jag inte kunde radera det förflutna, kunde jag skapa en framtid där dessa minnen inte längre fick definiera mig.
När jag äntligen lyfte blicken hade natten lagt sig över staden, men inom mig hade en ljus morgon grytt. För första gången på länge kände jag ett frö av förtröstan gro inombords, en känsla av att jag kanske var starkare än jag tidigare trott. Kanske skulle jag en dag kunna se tillbaka på denna tid och förstå att det var ett steg vidare, en del av resan mot något nytt.
Med en nyfunnen beslutsamhet sköt jag undan stolen och gick mot sängen. Tröttheten var nu mjuk och välkomnande snarare än tyngande och jag sjönk ner i kudden, med vetskapen och löftet till mig själv: detta var början på en annan berättelse, en som jag själv skulle skriva.