Jag satt på golvet i min lägenhet, omgiven av flyttlådor som fortfarande väntade på att packas upp. Det hade gått tre månader sedan min värld vändes upp och ner, men det kändes som om jag fortfarande befann mig i samma emotionella tumult. Min partner sedan åtta år hade avslutat vårt förhållande, och jag hade tvingats lämna vårt gemensamma hem.
Runt mig låg fotografier utspridda, bilder från bättre tider. Jag kunde inte få mig själv att ställa dem i ramar än, det var för smärtsamt. På ett av korten log vi mot kameran, mitt i ett skrattanfall på stranden i somras. Sanden gnistrade under våra fötter, och jag kunde nästan höra vågorna som slog mot stranden när jag blundade. I ett annat foto satt vi hopslingrade i soffan, medans tiden utanför verkade ha stannat. Jag kände den där välbekanta klumpen i halsen, en blandning av sorg och saknad som var så svår att svälja.
En kväll, när regnet piskade mot fönsterrutorna, hörde jag ett bekant pling från min telefon. Det var ett mejl från min gamla skolkamrat, Elin, som jag inte hade pratat med på flera år. Hon skrev att hon hade sett vår uppbrott publicerat på sociala medier och ville kolla hur jag mådde. Orden rann ur henne, fyllda med värme och empati. Elin och jag hade aldrig varit särskilt nära, men just då kändes det som om hennes ord var en livlina jag desperat behövde.
Vi började skriva mer regelbundet, hennes meddelanden var som små ljusglimtar i mitt annars så gråa sinnestillstånd. Hon lyssnade utan att döma, och det blev lättare för varje gång att dela min börda. En kväll övertygade hon mig att följa med på en konsert i parken, något vi alltid gjort som tonåringar. Musiken omslöt oss, och för första gången på länge kände jag att jag kunde andas utan att det gjorde ont. Elin stod där bredvid mig, och jag undrade hur jag kunde ha glömt bort kraften i gammal vänskap.
Med tiden började jag packa upp lådorna. Varje föremål jag tog fram hade en historia, en del mindre smärtsamma än andra. Med varje sak fann jag också bitar av mig själv som jag hade förlorat i kaoset. Att skapa mitt eget hem blev en sorts terapi, en möjlighet till nytt syre.
Ibland, när jag kände mig modig, plockade jag fram ett foto av oss och försökte tänka på de bra stunderna utan att låta saknaden överväldiga mig. Det var som att kliva på en tightrope mellan minnena och verkligheten. Elin fanns där hela tiden, redo att fånga upp mig när jag vinglade.
Krisen var långt ifrån över, men jag lärde mig att det fanns ljusstrimmor i mörkret. Och kanske, tänkte jag, kan en del av dem komma från människor man minst anade skulle finnas där. Elin hade blivit den personen för mig, hennes närvaro påminde mig om att livet inte bara är en serie avslut, utan också full av möjligheter till nya och djupare anslutningar.Med Elins stöd började jag känna mig modigare, redo att utforska världen utanför min kokong igen. Vi hade blivit ett oväntat team, och hon gav mig styrkan att prova nya saker, sådant jag aldrig hade vågat på egen hand. Hon föreslog att vi skulle ta en danskurs, något jag alltid hade skrattat bort som helt utanför min komfortzon.
Vi gick till en liten studio i utkanten av stan. Lokalen var varm och inbjudande, fylld med skratt och musik som genast fick mig att känna mig mindre osäker. Det var något befriande i att tillåta sig själv att vara nybörjare, att snubbla och skratta utan att ta sig själv på för stort allvar. Elin var en naturlig, hennes rörelser självsäkra och graciösa, medan jag kämpade med att hålla takten. Men hon uppmuntrade mig, hennes leende var en ständig påminnelse om att jag gjorde det här för min egen skull.
Med tidens gång blev dansen en del av min veckorutin, ett sätt att uttrycka mig utan ord. Det som tidigare kändes svårt och skrämmande började nu bli en kanal för glädje och självkännedom. Jag märkte också hur jag sakta men säkert började ta till mig andra förändringar. Jag vågade möblera om i lägenheten, fylld av inspiration från de gånger vi pratade om våra drömmar som tonåringar.
En dag, medan vi drack kaffe på det lilla kaféet runt hörnet, frågade Elin mig om jag någonsin hade tänkt på att resa. Idén fick mig att stanna upp; jag hade alltid skjutit upp resor och äventyr till “sedan”, en tidpunkt som aldrig verkade komma. Hennes fråga väckte något inom mig, ett behov av att bryta rutinen och hitta mig själv i nya miljöer.
Vi började planera en resa tillsammans, en kort weekend till Köpenhamn för att fira vår nyfunna vänskap. Förberedelserna blev ett projekt i sig, och jag insåg hur mycket jag hade förändrats. Den här resan handlade inte bara om att se nya platser, utan om att återupptäcka mig själv tillsammans med en vän som trodde på mig när jag själv tvivlade.
Köpenhamn visade sig vara precis vad jag behövde. Stadens pulserande atmosfär och energi gav mig ny styrka, och de kvällar vi tillbringade skrattande på små restauranger eller promenerande längs vattnet förstärkte vårt band ytterligare. Jag kände hur bitarna av mitt liv sakta föll på plats, hur jag hittade en balans mellan minnena från det förflutna och de möjligheter som låg framför mig.
När vi återvände hem, fyllda av nya upplevelser och en stärkt vänskap, insåg jag att det fanns en kraft i att omfamna det oväntade. Livets svårigheter hade format mig, men det var vänskapen med Elin som gjort läkningsprocessen möjlig. Trots allt kaos som hade börjat den där dagen då livet vände upp och ner, började jag äntligen känna mig hel igen. Och i det, fanns det en tröst och en styrka jag aldrig riktigt trott var möjlig.