Jag vaknade tidigt den morgonen. Solens första strålar sken blygt genom de tunna gardinerna i sovrummet. Det var en ny dag, men känslan av tyngd i bröstet var densamma som alltid. Jag satte mig upp i sängen och drog en djup suck. Jag var mitt i en storm, en kris jag inte kunde se slutet på.
Det var nästan ett halvår sedan nu, den där dagen då allt rasade samman. Då jag tappade fotfästet och fann mig själv ensam på en plats där inget längre kändes bekant. Det var efter beskedet att min partner under många år, Lena, hade lämnat mig. Bara sådär, utan varning. Jag blundade och i mitt inre såg jag hennes ansikte, alltid så levande, men nu en del av det förflutna.
Jag hade inte kommit mig för att städa bort hennes saker. På nattduksbordet stod fortfarande vårt foto i en enkel träram. Det var från den sommar vi reste till Grekland, solkyssta och lyckliga. Jag strök fingrarna över glaset, precis där hennes leende ansikte befann sig. Tänk att ett ögonblick av fångad tid kunde bli så smärtsamt nu.
Varje dag kändes som en kamp för att hålla fötterna på jorden. Jag visste att jag behövde stöd, någon att tala med, men jag kunde inte med att blotta min smärta för vänner och familj. Istället blev arbetet min tillflykt, även om jag knappt kunde koncentrera mig. Tankarna vandrade ständigt tillbaka till minnena av oss tillsammans.
Men idag var annorlunda. Det fanns en svag känsla av hopp bland all sorg. Så, med en ny beslutsamhet, bestämde jag mig för att gå en promenad. Jag behövde luft, behövde känna livet runtomkring mig, hur avlägset det än kändes.
Ute på gatan var det full aktivitet. Bilar körde förbi, cyklister susade förbi på sina morgonrundor, och barn ropade glatt när de var på väg till skolan. Jag gick utan mål, lät steg för steg föra mig framåt tills jag nådde parken där jag och Lena brukade sitta och dricka kaffe på lediga lördagar.
Jag satte mig på en av bänkarna och följde med blicken en gammal hund som sakta lunkade förbi med sin husse. En liten flicka skrattade högt när hon jagade efter en fjäril. I det ögonblicket slog det mig att livet fortsatte, trots allt. Kanske kunde jag också göra det. Det handlade kanske bara om att ta små steg varje dag.
“Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇”Jag satt där, insvept i betraktelser och tankar, när en mild bris svepte förbi och rörde vid mitt ansikte. Det var en påminnelse om de enkla, men betydelsefulla, beröringarna från livet självt. Medan jag satt där, lutade jag mig tillbaka och blundade en stund, lyssnade på ljuden av livet omkring mig, insåg jag att jag hade en väg att vandra, även om den var osäker och något skrämmande.
När jag öppnade ögonen igen, lade jag märke till en figur som närmade sig. Det var en äldre dam som brukade sitta på samma bänk ibland. Jag hade sett henne förr under promenader med Lena. De brukade utbyta vänliga ord och leenden när vi träffade henne i parken. Hon log brett när hon kände igen mig och kom fram och satte sig bredvid mig.
“Det är en vacker dag, eller hur?” frågade hon och skärskådade mig med en blick som var både varm och vis.
“Ja, det är det,” svarade jag lite tveksamt, osäker på hur mycket jag ville avslöja. Men damens närvaro hade en märklig förmåga att inge ett lugn. Kanske var det hennes ålder eller värmen i hennes röst, men jag kände hur axlarna sjönk och den spänning jag burit på sakta började släppa.
“Jag har sett dig här ibland,” fortsatte hon. “Du och din vän. Hon har ett sådant strålande leende.”
Jag nickade, och kände hur ögonen började tåras av minnen, men jag kämpade tillbaka tårarna. “Ja, hon har… Hon hade,” rättade jag mig själv, rösten bruten av känslan. “Vi brukade komma hit ofta.”
Den gamla damen gav mig en medkännande blick. “Livets gång är sällan lätt att förstå. Men ibland måste vi bara lita på att vi kommer att hitta vår väg genom det mörka.”
Vi satt i tystnad en stund och lät dagens lugn omsluta oss. Hennes ord var en tröst, och jag kände någon sorts samhörighet i vår tystnad. När hon till slut reste sig för att gå, såg hon på mig med en uppmuntrande glimt i ögonen.
“Kom ihåg, varje dag är en plats där något nytt kan börja,” sa hon och tryckte försiktigt min hand innan hon långsamt gick vidare.
Jag satt kvar en stund efter att hon hade gått, hennes ord ekande i mitt sinne. Kanske var det just vad jag behövde höra. Att även i mitt tillstånd av sorg och förlust, kunde det finnas nya början. Kanske var det dags att låta mig själv utforska dem.
Jag reste mig och började gå tillbaka hemåt, med en känsla av lätthet jag inte känt på länge. Det var fortfarande mycket jag behövde bearbeta och acceptera, men den dagen insåg jag att jag hade tagit ett första steg. Kanske, tänkte jag, kanske kunde jag börja bygga något nytt ur spillrorna av det som en gång var.