Det var en av dessa gråa novemberdagar när allt verkar förlora sin färg och skymningen faller tidigare än vanligt. Jag satt på en sliten fåtölj i vardagsrummet och stirrade tomt ut genom fönstret, där regndropparna långsamt smälte samman och bildade rännilar på glaset. Det var som om hela världen grät med mig, men jag kunde inte längre fälla några tårar. Jag var bara tom.
Allt hade börjat för några månader sedan. Jag hade just fått veta att min pappa, min klippa i livet, hade fått en obotlig cancerdiagnos. Det kändes som om marken gav vika under mig och allt jag tagit för givet plötsligt försvann. Pappa hade alltid varit den starka, oföränderliga punkten i mitt liv. Han fanns alltid där med goda råd och uppmuntrande ord, och nu skulle jag snart förlora honom.
Den första tiden efter beskedet hade jag knappt kunnat fungera. Jag gick till jobbet som i dvala och mina vänner och kollegor viskade bekymrat bakom min rygg. I deras blickar såg jag medlidande och hjälplöshet. Ibland längtade jag efter att någon skulle bryta tystnaden, men när de försökte visste jag inte vad jag skulle säga.
Mitt sociala liv avtog sakta men säkert. Jag orkade inte umgås, orkade inte le och låtsas som om allt var som vanligt när mitt inre var i kaos. Mina kvällar spenderades oftast framför gamla fotoalbum där jag kunde fly in i minnen av lyckligare tider. På bilderna såg jag mig själv som barn, med pappa vid min sida. Jag såg hans varma leende och kände hans trygghet även om det bara var på papper.
Den där dagen i november hade börjat som alla andra. Men när jag satt där i min fåtölj och tittade på det ödsliga regnet, upptäckte jag något ovanligt i spegelbilden på fönstret. Där, i reflektionen, såg jag pappa. Han stod bakom min axel och log sitt särskilda “det kommer ordna sig”-leende. Det var så verkligt att jag först trodde han verkligen var där.
“Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇”Men när jag vände mig om, fanns ingen där. Ett leende drog sig motvilligt över mina läppar, som om ett litet ljus tänts i mitt inre mörker. Kanske var det hans sätt att besöka mig, att ge mig det mod jag behövde för att hantera det som skulle komma.
Inspirerad av detta ögonblick reste jag mig upp och gick bort till bokhyllan där pappas gamla dagböcker stod prydligt uppradade. De var en skatt av hans tankar och drömmar, något jag inte vågat öppna sedan hans diagnos. Med en darrande hand tog jag ner en av dem och bläddrade slumpmässigt till en sida. Hans handstil var flyktig men tydlig, och jag kunde nästan höra hans röst när jag läste.
“Det är i de svåraste stunderna man lär sig mest om sig själv. Man måste våga möta mörkret för att kunna se stjärnorna tydligt.”
Orden slog mig med sådan kraft att jag var tvungen att sätta mig ner igen. Han hade alltid haft en förmåga att säga rätt sak vid rätt tidpunkt, även när han inte längre var där. Kanske var det dags för mig att kliva ut ur min bubbla av sorg och börja leva igen, inte bara för min egen skull, utan även för hans.
Jag bäddade omsorgsfullt in boken igen och reste mig beslutsamt. Det fanns fortfarande tid att göra de saker han alltid önskat. Att resa till platser vi pratat om, att ta upp intressen jag försummat, och framför allt att skapa nya minnen som han skulle vara stolt över. För första gången på länge kände jag ett uns av hopp.
När kvällen omslöt staden med sin tunga, grå filt och regnet fortsatte sitt monotona spel på fönsterblecket, kände jag en ny styrka inom mig. Pappas reflexion i fönstret blev en symbol för modet att möta livet, trots dess oförutsägbara sorger. Jag må ha förlorat min klippa, men jag hade inte förlorat hans minne eller den kärlek vi delade – och det skulle vara min nya styrka.