Jag satt i köket och stirrade tomt på de gamla fotografierna spridda över bordet. Det var bilder från en tid som nu kändes avlägsen, som om de tillhörde ett annat liv. Där var jag, omgiven av vänner med skratt och solsken i blick. Men en annan skugglik figur drog min uppmärksamhet. Den där personen vars närvaro alltid kändes så självklar, som luften jag andas.
Det hade gått tre månader sedan Mikael lämnade mig. Eller var det jag som lämnade honom? Det är svårt att säga när det handlade om något så komplext som att glida isär. Det små grälen förvandlades till fullskaliga bråk, och tystnaden däremellan blev längre och djupare. Till slut, en kväll när regnet smattrade mot fönsterrutorna, hade han packat sin väska och smugit ut i natten.
De första veckorna efteråt kunde jag knappt andas. Varje vrå av lägenheten påminde om honom. Jag väntade på ljudet av hans nycklar i låset, hans doft på kudden bredvid. Men inget kom och jag försvann in i mig själv. Mina vänner ringde, men jag lät samtalen gå till röstbrevlådan. Jag hade inget att säga, inga ord som kunde täcka avgrunden inom mig.
Det var då jag började gå igenom gamla bilder. Det blev ett sätt att försöka förstå vad som hade gått fel, att se om det fanns något ögonblick på de frysta minnena där vi kunde ha gjort saker annorlunda. Men där fanns bara vi, leende och lyckliga, med en bubbla som skyddade oss från verklighetens hårda kanter.
Mikael var inte bara en älskare, han var min bästa vän, min förtrogna. Vi kände varandras hemligheter, rädslor och hopp. Utan honom kändes världen skrämmande och osäker. Jag började ifrågasätta om jag någonsin skulle kunna öppna upp mig för någon annan på samma sätt.
En kväll, när jag bläddrade igenom ännu en trave bilder, stannade jag upp vid en specifik. Det var ett foto av oss två, sittande vid kanten av en klippa med en obruten horisont framför oss. Hans arm var runt mig, och jag höll i hans hand. Jag minns det ögonblicket. Vi hade just pratat om framtiden, om alla de platser vi ville besöka tillsammans. Det var den Mikael jag saknade, den Mikael jag hade förlorat från blicken i de sista månaderna före uppbrottet.
Tårarna började rinna, och jag gjorde inget för att stoppa dem. Det var en renande gråt, en som kom från insikten om att jag inte bara sörjde förlorad kärlek, utan också vilken slags person jag hade blivit i hans frånvaro. Jag hade förlorat en del av mig själv i processen, och det skulle ta tid att hitta tillbaka.
Men i den stunden, medan tårarna spolade över min själ likt regnet utanför, förstod jag en sak: jag ville vara den person på bilderna igen. Inte för Mikaels skull eller för någon annans, utan för min egen. Och kanske, en dag, skulle våra vägar korsas igen. Men tills dess, så skulle jag fortsätta framåt, ett steg i taget, omgiven av minnen men utan att låta dem definiera min framtid.
“Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇”När morgonen grydde, hade något förändrats inom mig. Ljusstrimman som kikade in genom gardinspringan kändes klarare än tidigare, som om världen uppmanade mig att börja om på nytt. Jag satte på kaffe och betraktade den stigande ångan, symbolen för hur jag skulle resa mig från ruinerna av det som varit.
Jag beslöt mig för att börja med små förändringar. De stora projekt jag alltid drömt om men aldrig vågat ta tag i skulle få vänta. Istället började jag med mitt hem, min trygga plats. Jag plockade bort de små lappar och minnen som Mikael och jag delat, och bestämde mig för att skapa nya minnen på egen hand.
Under de kommande veckorna återupptäckte jag gamla intressen som jag försummat. Jag dammade av min gitarr och började spela igen, fann ro i musiken och i ljudet av egna ackord. Jag började springa längs strandpromenaden igen, lät vinden rufsa mitt hår och känslan av frihet fylla mitt inre.
Jag tog även modet till mig att svara när vänner ringde. Första gången min vän Anna ringde, tvekade jag, men tog djupt andetag och svarade. Hon blev glatt överraskad och föreslog att vi skulle ses över en fika. Det blev en eftermiddag fylld av skratt och återkoppling, och det var precis vad jag behövde.
Tiden gick och jag märkte att jag började känna igen mig själv igen. Visst fanns där fortfarande stunder av vemod och saknad, men de blev allt färre. Istället fylldes de av glädje över de små framstegen jag gjorde. Insikten att jag kunde stå på egna ben stärkte mig.
En dag, när jag promenerade längs stadens gator, såg jag en liten resa-annons i ett caféfönster. Det annonserade för en gemensam vandringsresa genom de norska fjordarna, en plats Mikael och jag alltid velat besöka men aldrig kom till. Utan att tveka anmälde jag mig. Jag kände att resan skulle vara ett avslut, en början, och ett sätt att hedra minnena – men också skapa nya.
Med varje steg jag tog i fjällens terräng kände jag Mikaels närvaro blekna till en varm skugga, snarare än ett allvarligt mörker. Jag lät tårarna komma än en gång, men denna gång av tacksamhet. Tacksamhet över de minnen vi hade delat, den glädje vi hade upplevt, och livet som fortfarande låg framför mig att utforska.
Jag kom hem med själen lättare, och ett hjärta öppet för nya möjligheter. Kanske skulle framtiden bära med sig en ny kärlek eller återföra gamla band, men oavsett vad som väntade visste jag en sak:
Jag var stark nog att stå på mina egna ben och älska mig själv fullt ut igen. Och det var början på en ny berättelse, min egen.