Jag satt ensam i köket, stirrandes på den tomma kaffekoppen framför mig. Det var tidig morgon, men solen hade redan börjat lyfta på den täta dimman utanför fönstret. Jag borde förbereda mig för jobbet, men någon kraft höll mig fast vid köksbordet, som om hela min existens vilade på denna plats. Det var snart en vecka sedan Mark lämnade oss, och känslan av overklighet höll mig fången i ett outgrundligt vakuum.
Telefonen låg orörd på bordet, men jag kunde fortfarande höra hans röst på det sista meddelandet han lämnade. “Jag älskar dig”. Tre ord, så enkla, men just nu bar de på en smärta jag inte visste hur jag skulle hantera. Jag visste att varje gång jag spelade upp meddelandet, skulle hans röst tränga igenom min försvarsmekanism och få mig att bryta ihop, och ändå var det omöjligt att låta bli. Jag behövde påminnas om att kärleken mellan oss fanns kvar någonstans, i alla fall som ett minne.
Jag reste mig slutligen, utan riktning, mest för att undfly tankarna. På väg till badrummet passerade jag en rad av inramade foton; bilder av oss på stranden förra sommaren, på en snötäckt topp för något år sedan, skrattandes tillsammans framför julgranen. Mitt i denna rad fanns en bild från vår lilla stund vid havet — en stund som då kändes så vardaglig och som nu hade förvandlats till en relik av nostalgi. Hans leende hade alltid varit ljust nog att konkurrera med solen som nu bröt in genom köksfönstret.
I badrumsspegeln möttes jag av mitt eget ansikte, markerat av sömnlösa nätter och tårar som aldrig verkade ta slut. Jag tog ett djupt andetag för att ge plats åt det ömtåliga lugn som kanske skulle låta mig ta mig igenom ännu en dag. Marken under mig kändes som kvicksand, men att stå still skulle betyda att sjunka djupare i sorgens förlamande grepp.
Jag tänkte på vår dotter som fortfarande sov i sitt rum. Hennes närvaro var en annan sorts kompass som höll mig orienterad, hennes skratt hade blivit den enda musiken som dämpade tystnadens skärande toner. Det var för henne jag visste att jag behövde orka, att jag behövde ta de steg som årstiderna skulle kräva av mig. Det skulle komma en tid då jag kunde möta världen med mer än bara en mask av styrka, men inte idag.
Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇Jag gick tillbaka till köket där kaffekoppen fortfarande stod och väntade. Jag fyllde den med nytt kaffe, inte för att jag hade lust att dricka det, utan för att ritualen över att göra något normalt i en annars kaotisk värld gav mig ett litet mått av stabilitet. Samtidigt funderade jag på hur jag skulle klara av att gå till jobbet. Kollegorna visste vad som hade hänt, och även om deras medkänsla var ärlig, var jag rädd för deras blickar — de som visade både omsorg och obehag.
Jag satte mig vid bordet igen och tittade ut genom fönstret. Dimman hade lättat och solstrålar dansade försiktigt över gården. I det ögonblicket insåg jag att livet fortgick, oavsett hur mycket jag önskade att allt kunde stanna upp, om så bara för en stund.
När jag hörde ljudet av små fötter springa över golvet visste jag att dagen måste börja på riktigt. Vår dotter kom in i köket med en sömnig blick och en nalle hårt hängande under armen. Hennes närvaro kändes som ett ljus i mörkret.
“Hej mamma”, sade hon med en yrvaken röst och jag kände hur mitt hjärta brast och läkte samtidigt. Jag tog henne i min famn, höll henne hårt och inandades hennes doft — en blandning av barnschampo och trygghet.
“Hej min skatt”, svarade jag och kände en märklig styrka växa inombords. “Är du hungrig?”
Hon nickade och jag reste mig för att förbereda frukost till oss båda. Varje liten handling verkade laddad med betydelse nu, varje ögonblick ett bevis på att vi kunde övervinna detta, även om sorgen alltid skulle finnas kvar som en del av oss. Vi åt tillsammans och hon berättade om sin dröm, en oändlig saga om magiska världar där allt var möjligt.
När vi gjorde oss i ordning för dagen kände jag hur energin sakta återvände. Jag insåg att jag behövde ta varje steg utan förväntningar på när sorgen skulle mildras. Det viktiga var att jag tog dem, och att jag gjorde det för oss. Mark skulle ha velat det, och jag visste att hans kärlek följde oss oavsett tid och rum. Med hans minne som en mild viskning tog jag vår dotters hand, och vi påbörjade vår väg ut i den nya dagen.