Jag satt vid köksbordet, stirrade tomt ner i kaffekoppen som sakta kallnade framför mig. Utanför fönstret hade morgonen just börjat vakna till liv, men inne i mig rådde ett kompakt mörker. Den där känslan av tyngd i bröstet blev inte lättare trots de gående minuterna. Ännu en natt utan sömn, ännu en dag där världen kändes avlägsen och skör.
Det hade gått månader sedan det hände, men fortfarande kände jag mig som om jag befann mig i ett vakuum, frikopplad från livet omkring mig. Förlusten av min bästa vän, Johan, hade slitit upp ett hål inom mig jag inte visste hur jag skulle fylla. Han hade alltid varit där, som en konstant trygghet i mitt liv. Nu, utan honom, kändes allt meningslöst och främmande.
Jag reste mig långsamt och gick mot det lilla vardagsrummet. Väggarna var fyllda med bilder av oss – skrattande i fjällen, poserande i studentmössor, hans arm runt mig vid hans bröllop. Varje bild ett fönster till det som en gång var. Jag tog ner en av bilderna, en från vår fjällvandring för två år sedan. Vi log brett mot kameran, med vinden i håret och världens vackraste utsikt bakom oss.
Jag sjönk ner i soffan, med bilden hårt kramad i mina händer. Minnena av vår vänskap, av alla stunder vi delat, sköljde över mig. De var så levande, nästan som om han fortfarande var här. Jag hörde hans skratt i rummet, hans röst som retade mig för något obetydligt, och plötsligt kändes tårarna nära igen.
Det var då jag insåg något. Jag hade fastnat i sorgen, låtit den definiera varje andetag jag tog. Det var som om jag trodde att om jag släppte sorgen, skulle jag också släppa Johan. Att gå vidare kändes som ett svek mot hans minne, men att stanna i sorgen skulle innebära att också jag förlorade mig själv.
Kanske var det vad Johan skulle säga om han var här – att det var dags att börja leva igen, inte för att glömma honom, utan för att hedra allt han, och vår vänskap, betytt.
Jag reste mig och satte varsamt tillbaka bilden på väggen. Sedan, med blicken fast besluten på framtiden och hjärtat fyllt av en nyfunnen styrka, öppnade jag dörren och steg ut i den friska morgonluften. Det var dags att börja om.Solen hade börjat klättra högre på himlen, och jag kände den mjuka brisen smeka mitt ansikte när jag tog mina första steg ut på den grusiga uppfarten. Det kändes märkligt befriande, nästan som om varje steg bar med sig ett löfte om något nytt. Jag visste att det skulle ta tid, men insikten om att jag behövde leva för både mig och Johan var den gnista som tändes inom mig.
För första gången på länge bestämde jag mig för att gå till parken där Johan och jag brukade träna inför våra fjällvandringar. På vägen dit lade jag märke till små detaljer jag tidigare hade ignorerat: fåglarnas sång, de första vårblommorna som kaxigt sträckte sig upp ur marken, och de mjuka skuggorna som lekte över trottoaren. Allt kändes så mycket skarpare, som om jag återupptäckte världen med nya ögon.
När jag närmade mig parken, såg jag bänken där vi brukade vila. Jag satte mig ner, andades djupt och blundade. Jag kunde nästan känna Johans närvaro bredvid mig, hur vi brukade skoja om att vi skulle bli gammelfjällrävar tillsammans.
En äldre man med en hund passerade förbi och nickade åt mig. “Vacker dag, eller hur?” sa han med ett leende. Jag log tillbaka, tacksam för det lilla ögonblicket av mänsklig kontakt. Det påminde mig om att även i ensamhet, fanns det små ögonblick av gemenskap att hitta.
När jag satt där började idéer sakta ta form i mitt sinne – planer för framtiden, drömmar jag fortfarande ville uppnå. Kanske skulle jag äntligen ta den där konstkursen jag alltid pratat om, eller åka tillbaka till fjällen och känna vinden i håret igen. Tankar som tidigare känts omöjliga, fyllde nu mig med en känsla av förväntan snarare än rädsla.
Där i parken, omgiven av livets ljud och dofter, insåg jag att jag inte behövde glömma Johan för att gå vidare. Hans minne skulle alltid vara en del av mig, men det var dags att skapa nya minnen, att leva ett liv han skulle ha varit stolt över.
Jag reste mig från bänken, kände solen värma mitt ansikte, och tog ett djupt andetag. Stegen var lätta när jag lämnade parken bakom mig och började gå vidare, med en nyvunnen känsla av målmedvetenhet och ett löfte att varje dag hedra vänskapen och livet jag hade upplevt med Johan.