**”Min bebis skrek. Hans mamma skrek högre. Och han sa ingenting.”**
Jag minns inte när jag fick sova senast. Det känns som om dagarna flyter samman till en tjock, grå massa. Jag sitter här på köksgolvet mitt i natten, ryggen lutad mot den kalla kylskåpsdörren, och försöker vaggande få lilla Alva att sluta skrika. Det tycker hon om, det lilla heliga, men jag vet att det snart inte kommer räcka. De små händerna knyter sig runt mitt finger och jag känner en snabb pust av något som liknar kärlek, följt av en våg av utmattning när hennes gråt förvandlas till tårar.
Bara våningen ovanför sover Johan. Eller så låtsas han. Det har blivit något av ett mönster, detta osynliga avståndet som vuxit mellan oss sedan barnet kom. Han på jobbet, jag här. Hans trötta ansikte efter tunga arbetspass, oförstående för mina ständigt omkringflytande dagar. Nu är han bara en skugga i dörröppningen när han kommer hem. “Vi borde ha varit förberedda,” tänkte jag, men är man någonsin det?
Det värsta är kanske inte skriken från barnet, utan de från hans mamma. Svärmor. Hon är en storm i mitt redan kaotiska hem, hennes ord haglar kallt och med precision. “Det är nog bättre om jag tar över,” säger hon medan hon ser på mig med en blick som har sett och dömt. “Du verkar inte ha kläm på det här.”
Jag försöker skaka av mig förödmjukelserna medan jag lugnar Alva, men de fortsätter eka i mina tankar såsom hennes klackar mot trägolvet ovanför. Johan hör dem, han ser vår tysta kamp. Men han säger ingenting. Och där, i tystnaden, tar stormen form.
En kväll när svärmor återigen tar över, slår hans fråga mig som ett knytnävslag. “Varför är du alltid så irriterad?” Orden rullar sakta, likt sten som knastrar under fötterna, och jag inser plötsligt att jag blivit denna person han talar om. Den irriterade. Den som aldrig räcker till.
Det är då det brister. “För att jag kämpar på för att hålla ihop allt, och mitt i allt detta säger ingen ett enda ord till min fördel.” Skriken är i tystnaden som följer. Alvas tårar blandas med mina, och jag känner hur våra hjärtslag slår i takt. Det är som om väggarna ryckt till av mina ord, som om huset andas.
Svärmor ser på mig med den där blick som säger “vad har just hänt?” och Johan, han står där bara. Hans tystnad är nästan förödande. Men stilla i stormens öga känner jag en glimt av något annat — styrka, kanske. För första gången på länge andas jag ut.
Alva tystnar, hennes små fingrar drar igen, och i den stunden av lugn inser jag något viktigt: det här är min röst, detta är mitt hem. Kanske hör ingen idag, men nu vet jag att de kommer att höra, kanske kommer jag att höras själv. För ibland, någonstans i kaoset, hittar man sin egen styrka att klara av ännu en natt på köksgolvet.
Fortsättningen finns i första kommentaren nedan 👇👇Natten fortsätter med sitt djupa mörker utanför fönstren, men inomhus känns det som om en strimma av ljus letat sig in i vår lilla värld. Alva har äntligen somnat i min famn, och jag lyfter försiktigt upp henne för att lägga henne i hennes spjälsäng. Tystnaden som följer är som en befrielse — en efterlängtad paus från dagens oro.
När jag återvänder till köket, ser jag att Johan står kvar i dörröppningen. Han har inte rört sig, men hans blick är annorlunda nu. Den är inte längre så skyddande, så distanserad. Istället möter den min med en oväntad värme. “Förlåt,” säger han plötsligt, och jag kan höra det äkta i hans röst. “Jag har inte varit rättvis. Jag förstod inte hur mycket du faktiskt har burit.”
Hans ord, så oväntat och mjukt levererade, tänder en liten gnista inom mig. Vi står där i ett ögonblick av ömsesidig förståelse, något som känns nästan ovanligt numera. Jag som trodde att broarna mellan oss började rämna, ser nu kanske början på något nytt.
Svärmor har dragit sig tillbaka för natten, vilket ger oss en stunds ostördhet. Utan hennes kritiska ögon känns vårt samtal enklare, mindre laddat. Jag sätter mig ner vid köksbordet och Johan gör samma. Långsamt börjar vi prata — riktigt prata — om nätterna, om förväntningarna, om att vara mer än bara två individer som går om varandra i hallen. Vi drar steg för steg tillbaka gardinerna vi dragit för varandra.
Trots att vi inte finner alla svar den natten, känns det som om en pytteliten gnista hopp tänds inom mig. För vi har börjat, vi har tagit det första steget ur tystnaden som förlamat vår vana.
När vi slutligen går upp för att lägga oss till rätta i sängen, hör jag Alva andas jämnt från sitt rum. Kanske är det doften av morgonens nya början som väcks inom mig, men jag känner hur något viktigt är på väg att förändras.
Detta är bara en början, vet jag. Men det känns som om återuppbyggandet av vårt hem —sann och slitstark — har börjat just i natt, på köksgolvet där jag insåg att min röst är viktig och att det alltid finns styrka att hämta. Härifrån kommer vi fortsätta, en dag i taget, tillsammans.