Det var en grå novembermorgon när jag vaknade med en tyngd över bröstet. Dimmiga konturer av möblerna i mitt rum verkade sväva som spöken i halvdunklet, svepande förbi mina ögon utan att lämna något avtryck. Det var samma tomhet som hade följt mig i veckor nu, en känsla av att vandra i en oändlig labyrint utan någon utgång.
Jag reste mig motvilligt från sängen och släpade mig till köket. Kaffemaskinen brummade monotont, och det var först när den välbekanta doften av kaffe spred sig i rummet som jag kände något som liknade liv. Jag greppade koppen med båda händerna, lät värmen strömma genom fingertopparna, men kunde ändå inte skaka av mig kylan inombords.
Köksbordet var belamrat med saker jag hade undvikit i veckor. Räkningar, brev, och i mitten av allt detta låg våra fotografier – en samling av frusna ögonblick. De var från en tid då livet hade varit fyllt av skratt och kärlek, men nu stod de där som tysta vittnen av vad som en gång varit. En bild fångade min blick. Vi stod tillsammans på en klippa vid havet, vinden drog i våra kläder, och vi log mot varandra. Jag mindes ögonblicket och hur verkligt det hade känts. Ett liv före tystnaden, före uppbrottet.
Jag stannade till vid spegeln i hallen när jag skulle lämna lägenheten. Mitt ansikte såg ut som ett skal av vad jag brukade vara. Jag hade förlorat delar av mig själv med dig, som om du tog med dig min förmåga att se framåt när du gick. Det var skrämmande hur snabbt och oåterkalleligt livet kunde förändras.
Vägen till jobbet var ett kaos av trafik och ljud som blandades till ett enda konstant brus i bakgrunden. Jag försökte koncentrera mig på körningen, en mekanisk process, något jag kunnat utföra utan att tänka förr. Men idag var tankarna ständigt hos dig, hos oss. Jag fantiserade om att vända bilen, köra tillbaka och ringa dig. Trots alla ord som sagts och gjort vill jag fortfarande tro att det fanns en chans, en möjlighet att finna tillbaka till varandra.
Arbetsdagen gick som i en dimma. Kollegorna talade med mig, men deras ord nådde knappt innanför min hud. Lunchen åt jag ensam vid mitt skrivbord, stirrade blint på datorskärmen utan att ta in något. Kollegor föreslog förändringar, och jag log och nickade, som om jag inte hade förlorat allt som en gång betydde något för mig, som om jag fortfarande hade förmågan att vara jag.
När jag återvände hem låg mörkret som en kvävande filt över kvarteret. Jag sjönk ner i soffan utan att tända ljus, stirrade i taket och försökte söka något, ett tecken till förståelse i skuggorna som målades av gatlyktorna utanför.
Där, i skiftet mellan medvetande och dröm, passerade ditt ansikte förbi – en påminnelse om kärleken som brukade vara min kompass. Jag visste att jag var tvungen att lära mig att leva med tomrummet du lämnade efter dig, att bygga upp något nytt ur spillrorna. Men just nu fanns där bara tystnad, ett universum utan ljus.
Jag visste att det skulle komma dagar när det gjorde mindre ont. Dagar när leendena på fotografierna åter kunde vara minnen av glädje och inte bara påminnelser om förlust. Men just nu, i stunden, var smärtan verklig och levande, en konstant följeslagare i nattens mörka timmar.
“Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇”Jag satt där i soffan, omgiven av svaga skuggor, och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Utan att riktigt tänka mig för reste jag mig upp, plockade upp ett av fotografierna från köksbordet och höll det i händerna. Det var bilden där vi stod vid havet, tagna av vinden och allt annat än närvarande i nuet. Bildens kant hade börjat gulna, men lyckan som flimrade över våra ansikten var tidlös.
Plötsligt slog en tanke mig – en insikt som sakta seepade genom dimman i mitt sinne. Saknaden hade hållit mig i sitt grepp alldeles för länge, men kanske var det dags att släppa den fri. Inte för att glömma, men för att hitta plats för nya minnen och erfarenheter. Jag visste att kärleken vi hade delat aldrig skulle försvinna, men kanske kunde jag låta den omvandlas, hitta ett nytt uttryck.
Tankarna fortsatte att snurra, men denna gång med en ny energi, en gnista som kanske kunde tända ett ljus i mitt inre mörker. Jag bestämde mig för att ge mig ut nästa dag, att tillåta mig själv att omfamna livet igen, även om det bara var i små steg.
Dagarna som följde var långt ifrån enkla. Varje ögonblick krävde kraft och beslut som tidigare hade kommit naturligt. Men med tiden kändes varje steg mot att hitta mig själv igen som en liten seger. Jag ordnade upp köksbordet, betalade räkningarna och packade undan fotografierna, inte för att mäkta, utan för att spara dem till senare tider då de kanske skulle ge mig glädje.
Kontakten med omvärlden återupptogs långsamt. Jag började säga “ja” till inbjudningar jag tidigare hade avvisat, och även om jag fortfarande kände sorgen ibland, märkte jag att den inte alltid var tung att bära på axlarna. På jobbet fann jag mig småningom delta i samtal och till och med skratta igen.
En dag, när jag återigen stod vid spegeln i hallen, såg jag ett ansikte som, om än förändrat, kändes bekant. En ny version av mig själv, som äntligen började se en framtid, trots att du inte längre var där. Jag insåg att trots allt, hade livet en märklig och vacker förmåga att fortsätta, att hitta nya vägar för de vilsna att vandra.
Och i vetskapen om detta fann jag till sist en bit av den frid jag så länge hade saknat.