**”Jag är inte din docka längre”**
När kökslampans dunkla sken lyser över den slitna matbordet känner jag tyngden av ensamheten som en osynlig hand trycka över mina axlar. Därtill har barnskriket från lilla Axel förvandlats från en skarp signal till en konstant, sorgsen ton i mitt huvud. Till och med nu när han äntligen stillat sig efter timmar av orolighet ekar ljudet i tystnaden.
Jag sitter där, med händerna nedsänkta i diskhon, tummen stilla stryker över ett av de sista glasen, och jag vill bara gråta. Min svärmor har varit här hela dagen. Genom betongväggar och förtäckta leenden har hon dömt och kontrollerat. “Du borde göra så här.” eller “Varför diskar du inte med varmt vatten, det är bättre för hygienen.” Alltid med en kärv underton, som om jag inte redan kämpar tillräckligt. Som om jag inte varje dag, varje natt, offrar något för att knappt få det här maskineriet att gå runt.
Erik, min man, han säger sällan emot henne. Står ibland vid köksdörren och tittar halvhjärtat på medan jag tar emot pikarna. Ibland grymtar han till, “Hon menar väl.” Men det känns mer som ett försvar för att slippa göra henne besviken, snarare än en insikt om de vassa ord som skär i min hud.
Ikväll, den munkavlade tystnaden är den värsta av allt. Jag klär Axel och känner doften av hans nytvättade hud, och en del av mig tänker att jag kunde ta allt detta om jag bara visste att någon fanns där för mig. Någon som skulle lyssna eller bara hålla mig om nätterna när dagarna blivit för långa.
Jag reser mig upp från stolen och ser mig omkring. Hemmet, som en gång var vår dröm, känns nu som en labyrint av självkritik och väggar fulla av minnen jag inte längre kan relatera till. Jag ser in i hallspegeln och möter mitt eget trötta ansikte. En ensam tår rinner nerför kinden, men jag torkar den hastigt, biter ihop och slåss för någon gnutta hopp.
Men ikväll, när Axel äntligen somnat, och Erik sjunker ner i soffan på andra sidan rummet med sitt ansikte nedsänkt i mobilen, vaknar något inom mig. En dalande ilska som långsamt byggs upp till en fast beslutsamhet. Jag rör mig framåt, varje steg känns tyngdlös och definitiv.
“Erik,” börjar jag med en styrka jag inte visste jag hade. Han tittar upp, förvirrad, men innan han hinner svara fortsätter jag. “Det här hemmet – det känns inte som mitt längre. Jag orkar inte vara en docka som någon annan drar i längre.”
Han ser på mig, lika delar förvånad som tyst. För en gångs skull är det mitt hjärta som talar, och jag kommer inte att backa. Inte den här gången.
“Vi måste prata. Vi måste förändra detta,” säger jag, och i hans blick ser jag en reflektion av det jag känt så länge.
Fortfarande tystnad, men den är annorlunda nu. Den är full av möjligheter.
Fortsättningen finns i första kommentaren nedan 👇👇Erik sitter stilla en stund, som om han försöker smälta orden. Sedan lägger han undan mobilen och ser upp på mig med en ny närvaro, som om han för första gången på länge faktiskt ser mig.
“Du har rätt”, säger han sakta, och hans röst är djupare, allvarligare än tidigare. “Jag har varit… frånvarande. Och jag ser att du har burit allt detta själv.”
Hans erkännande får den tyngd jag burit i tystnad att lättas något. Jag andas ut, och känslan av frihet växer inom mig, en frihet att tala, att kräva mer.
“Jag älskar dig, och jag älskar Axel”, fortsätter han, och ekona av hans ord letar sig in i hörn jag trodde hade tystnat för alltid. “Men jag vet också att kärlek behöver näring, något vi båda har försummat.”
Jag nickar, lättad för att han inte vänder bort, inte stänger ned. “Det är allt jag vill, att vi bygger det här tillsammans. På våra villkor, inte på andras.”
Han sträcker sig fram och tar mina händer, hans händer är varma och visar en vilja att återknyta, att bygga något nytt ur allt det trasiga. “Låt oss prata, verkligen prata. Inte som igår, eller någon annan dag.”
Vi sitter där tillsammans, och för första gången känner jag att jag inte längre är ensam i detta hem. Axel sover lugnt i rummet bredvid, och jag ser honom framför mig som en symbol för framtiden, en framtid vi kan forma, styrda av vårt egna band.
Kökslampans ljus är fortfarande dunkelt, men det stör mig inte längre. Istället ser vi varandra i det svaga ljuset, och just där börjar resan mot återupptäckten av den styrka som finns i oss båda. Det är ingen lätt väg, det vet jag, men jag känner mig inte längre som en docka utan kontroll. Jag är någon, och vi kommer att klara det här tillsammans.