Det var en grå och regnig torsdag i november när jag insåg att jag inte längre visste vem jag var. Jag satt vid köksbordet med en kall kopp kaffe framför mig och stirrade ut på gatan där regnet bildade små bäckar längs trottoaren. Livet hade stannat upp, som om jag gått vilse i en oändlig labyrint av känslor och tvivel.
Allt började för några månader sedan när Lena, min bästa vän sedan barndomen, oväntat gick bort i en bilolycka. Vi hade varit oskiljaktiga, delat alla livets upp- och nedgångar. Utan henne kändes världen plötsligt främmande och tom. Jag insåg att jag hade tappat en del av mig själv, en del jag inte visste hur jag skulle återfinna.
På Lenas begravning hade jag känt mig omgiven, nästan kvävd, av människor som uttryckte sitt deltagande. Jag hade nickat stumt, oförmögen att yttra ett ord, medan tårarna brände bakom ögonlocken. När kistan sänktes ner i jorden, hade en del av mig följt med henne. En del jag aldrig skulle få tillbaka.
När jag satt där i köket hörde jag plötsligt ljudet av brevbäraren som släppte in post genom brevinkastet. Förstrött hämtade jag kuverten. Bläddrade igenom reklamblad och räkningar tills jag stannade vid ett tjockt kuvert utan avsändare. Nyfiken slitade jag upp det och såg en bunt foton trilla fram.
Foton av mig och Lena tillsammans, mängder av minnen vi delat. Här var vi på vår första gemensamma semester i Spanien, ungdomligt solbrända och oskiljaktiga. Där stod vi på vår avslutningsbal, klädda i våra finaste kläder och fyllda av framtidstro. Att se dessa bilder rev upp känslor jag försökt förtränga. Det var som att öppna en dammlucka. Tårarna började flöda och jag lät dem göra det, för första gången på länge.
Men det fanns också andra bilder. Bilder jag aldrig tidigare sett. Lena i ensamhet, leende mot kameran, i vackra miljöer jag inte kände igen. Någon annan hade tagit dessa bilder. Det var tydligt att det fanns en annan i hennes liv, någon jag aldrig hade känt till. Sorg blandades med en bitterhet över insikten att jag inte vetat allt om henne.
I det ögonblicket började jag förstå att min kris inte bara handlade om Lenas död utan även om de hemligheter hon burit. Jag insåg att jag behövde ta reda på mer, behövde försonas med den Lena jag inte känt, för att kunna läka och finna en ny väg framåt. Det fanns bitar kvar att upptäcka som kanske kunde hjälpa mig återfinna den delen av mig själv jag trodde jag förlorat.
📸 Kommentera nedan vad du tror kan ha hänt! 👇👇Med en nyfikenhet jag inte känt på länge, bestämde jag mig för att följa spåren av dessa fotografier. Vem hade tagit dem? Och varför skickades de till mig just nu? Jag visste att om jag skulle gå vidare behövde jag konfrontera denna okända del av Lenas liv. Kanske, genom att lära känna henne på nytt, kunde jag också förstå mer om mig själv.
Jag började med att titta närmare på bilderna som visade Lena i miljöer jag inte kände igen. En bild visade henne sittande vid ett kafé, med en klarblå sjö i bakgrunden. Det var uppenbart att detta inte var en plats hon och jag besökt tillsammans. Jag lade bilden åt sidan för att studera de andra. I många av dem såg hon gladare ut än jag någonsin hade sett henne, vilket både smärtade och lättade mig. Det var skönt att veta att hon hade haft stunder av glädje, men svårt att hantera att jag inte varit en del av dem.
En kväll, efter timmar av funderande och grubblande, bestämde jag mig för att ta kontakt med några av Lenas andra vänner. Kanske visste de mer om vart dessa platser kunde finnas eller om Lenas liv utanför vår vänskap. Det var en lång process. Jag kände mig som en inkräktare i deras minnen, men det var något jag var tvungen att göra för att få svar.
En av Lenas kollegor från jobbet nämnde att Lena under de senaste åren hade spenderat en del tid i Schweiz. Det visade sig att hon hade åkt dit regelbundet, men alltid antytt att hon åkte ensam för att “hitta sig själv” efter väldigt stressiga perioder på jobbet. Kanske var det vid en av dessa resor som bilderna hade tagits.
Med denna nyfunna information beslutade jag mig för att själv besöka Schweiz. Det kändes nästan som en pilgrimsfärd, en chans att både säga farväl till min älskade vän och att upptäcka vilken betydelse dessa platser hade för henne. Det var en chans att bättre förstå Lena, den person som betytt så mycket för mig, och kanske på köpet även lära mig något nytt om mig själv.
Resan kändes som en omstart. Platsen var lika vacker som på bilderna, kanske ännu mer. När jag satt där vid samma kafé, blickandes ut över den blå sjön, kunde jag nästan känna Lenas närvaro. Och det var där, i insikten om hennes livs fullhet och komplexitet, som jag äntligen kunde andas ut. Jag hade tagit det första steget i att skapa en ny mening i mitt eget liv, ett första steg i att hitta mig själv igen genom minnet av en vän som aldrig riktigt lämnat mig.