Tårarna rann okontrollerat ner för mina kinder när jag stod framför den gamla spegeln i hallen. Det var som att stirra in i en främlings ansikte. Mitt eget jag, som jag trodde jag kände, hade förvandlats till någon jag knappt längre kunde identifiera. Spegelns spruckna glas delade mitt ansiktes konturer, likt de sprickor som kändes i mitt inre.
Det började för några månader sedan. En känsla av att något saknades i mitt liv, som om ett pussel hade plockats isär och någon viktig bit gått förlorad. Jag vandrade genom tillvaron med en konstant oro, ett slags grå dimma som vägrade skingras oavsett hur mycket solen sken.
Mitt yrke hade en gång varit min stolthet. Jag hade lagt ner all min tid och energi för att klättra upp till en position som många bara drömde om. Men nu stirrade jag tomt på mina kollegor och arbetsuppgifter, som om deras liv och problem inte längre hörde ihop med mitt eget. Det var som om jag plötsligt befann mig på en annan plats, en främmande plats. En plats där kloka ord och tidiga morgnar inte kunde nå mig.
Det var då jag hittade lådan. Den gömda skatten av gamla fotografier, instoppad längst in i min garderob, nästan som om den hade väntat på rätt tidpunkt att bli upptäckt. Var och en av bilderna bar en berättelse. Familjesammankomster med skrattande ansikten, strandbesök där vi byggde sandslott som vågorna snart tog hand om, och de där lyckliga födelsedagarna då ingenting annat existerade än stunden där och då.
Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg det leende ansiktet av Sofie, min tonårskärlek som varit en källa till lycka och glädje. Hennes glittrande ögon såg direkt in i kameran, och jag kunde nästan höra hennes skratt eka svagt i bakhuvudet. Det var en tid när världen låg framför oss som ett oändligt äventyr, där framtiden bara lovade att hålla mer av vad som redan var underbart.
Jag blev överväldigad av minnen som forsade tillbaka, och med dem, insikten om hur långt jag hade vandrat från den personen jag en gång hade varit. Det var inte bara ett förlorat liv jag sörjde, utan också en del av mig själv. En del jag saknat insikten om att jag saknade.
Jag försökte samla ihop bitarna av de känslor som låg utspridda över golvet som de fotografier jag nu satt bland. Hur hade jag låtit allt glida så långt ifrån mig? När hade jag slutat vara den jag var?
I det ögonblicket insåg jag att min kris inte bara var ett hålrum att fly ifrån. Det var en möjlighet att förstå vad som verkligen betydde något. Jag behövde återvända till den där personen, inte genom att förkasta allt jag hade uppnått, men genom att se till att jag inte förlorade den jag en gång var i processen. Det handlade inte om att välja bort, utan om att integrera och omfamna hela mitt jag.
Så medan solen sakta sjönk bakom horisonten, lovade jag mig själv att hitta tillbaka. Det var dags att återuppliva den kärleken till mig själv och livet som jag en gång hade haft. Tid att le tillbaka mot spegeln och säga hej till den person som väntade på att bli upptäckt återigen.
Fortsättning i nästa kommentar nedan 👇👇Några dagar senare stod jag återigen framför spegeln, denna gång med mer beslutsamhet. Det var dags att ta de första stegen mot att återfinna den förlorade delen av mig själv. Jag började med att kontakta gamla vänner. Sångaren Anja, som alltid lyckades dra in mig i spontana äventyr, var överväldigad av att höra från mig. Vi bestämde oss för att ses på vårt gamla favoritkafé, där vi brukade spendera timmar pratandes om allt och ingenting.
När vi träffades var allt som om tiden knappt rört sig. Kaféets bleka gardiner hade inte ändrats, och doften av nybryggt kaffe svepte över lokalen precis som förr. Anja slösade ingen tid på artighetsfraser utan gick rakt på sak och frågade varför jag hade försvunnit så länge. Jag famlade efter orden – hur förklarar man ett avstånd tagit inte av illvilja, men av okunnighet om eget behov av närhet?
Trots min osäkerhet fann jag styrka i ärligheten. Jag delade allt, från känslan av vilsenhet till insikten vid spegeln. Till min förvåning mötte Anja detta med förståelse. Hon berättade om sina egna kamper, om hur hon också hade gått vilse i jakt på drömmar, men hittat tillbaka genom att hålla fast vid de människor och grundvärden som gav hennes liv mening. Det gav mig hopp att veta att jag inte var ensam i min resa.
Med vår återupplivade vänskap som grund, tog jag mig an nästa utmaning – att återfå kontakten med min passion för konst och skapande, något jag länge försummat till förmån för karriär och annan distraktion. Vardagsrummet blev snabbt en tillfällig ateljé, fyllt med målardukar och färgburkar. Det kändes märkligt befriande att låta penseln dansa över duken, utan en tanke på perfektion eller att försöka imponera på någon annan än mig själv.
Den kreativa akten blev en form av meditation, ett sätt att återupptäcka delar av mig som länge legat slumrande. Varje färgklick, varje strykning av penseln, förde mig närmare den personen jag önskade bli. Den befriade mig från förväntningar, från rädslan för att inte vara “lyckad” enligt någon annans standard.
Det var också genom konsten som jag började förstå Sofies betydelse i mitt liv igen. Jag bestämde mig för att återuppta kontakten med henne, om inte annat, så för att tillföra än mer klarhet i mina förvirrade känslor. Hennes röst på andra sidan telefonen var lika vänlig och sprudlande som jag mindes, och vi skrattade åt minnen från ungdomens dagar, som om tiden aldrig gått.
Genom dessa steg, stora som små, började något förändras. Den grå dimma som hängde om mitt medvetande lättade sakta. Den spegelbild som mötte mig varje morgon kändes allt bekantare. Det var en sorts normalitet – eller kanske en ny form av normal – där jag kunde tillåta mig själv att vara både den jag har blivit och den jag en gång var.
När en ny dag bröt över horisonten, började jag återigen finna frid i de enkla stunderna. Och med det löftet jag gav mig själv, växte en tro – att oavsett vilka sprickor livet målar i oss, finns det alltid sätt att fylla dem med skönhet och mening.