Jag minns den dagen som om den vore igår. En grådisig tisdag i november, när världen omkring mig kändes lika tung och trögflytande som de blygrå molnen som hängde lågt över stadens förmultnande höstlandskap. Jag satt vid köksbordet, omgiven av korten som blivit dumpade ur skoningslösa handflatans grepp, förblindad av mina egna, fläckiga tårspår.
Bilderna talade ett språk jag inte ville förstå. Varje avtryck av ljus och färg som fångat ögonblick av glädje och tillhörighet nu en smärtsam påminnelse om vad som en gång varit. Där fanns bilden av mig och Erik på vår resa till Skottland, leende bredvid varandra bland dalarna. Här var vi en del av gemenskapen på midsommarfesten, omgivna av skrattande vänner, blommor i håret och en hänsynslös, förtrollad sommarkväll.
Mitt i allt detta fanns en person jag knappt kände igen – jag själv. Den personen hade sett glad ut. Den personen hade haft en gnista i ögonen som nu kändes som ett avlägset minne, förlorad någonstans mellan beslutsångestens klor och livets obönhörliga föränderlighet.
Förvirringen grep tag, en spiral av frågor utan svar. Hur kunde det ha kommit till detta?
Jag reste mig långsamt från bordet, viljan att fly undan mina egna tankar en kraft starkare än gravitation. Jag drog på mig min slitna ytterrock och mumlade något undvikande till katten som svekfullt betraktade mig från sin utkikspost i fönstret – han tycktes alltid veta mer än jag. Det blev en vana för honom, att iaktta min inre storm från sidan, och för en stund släppte jag tanken på att ens försöka förstå honom.
Utanför var luften kylig och klar, kändes rå men ärlig i sin närvaro. Jag ville vräka mig in i den, gömma mig från de omständigheter som tvingat mig till denna punkt. Långsamt promenerade jag nerför de välbekanta gatorna, men allt kändes främmande, som om världen i sig självt förändrats med mig.
“Livet är som ett pussel”, hade min mor sagt en gång under en av våra sällsynta, allvarliga konversationer. “Ibland saknas bitar, men ändå är de svåraste delarna att få bort de som inte helt passar. Det är smärtsamt att acceptera att de inte hör dit.”
När jag kom fram till parken vid slutet av gatan, var det något som fick mig att stanna upp. Jag betraktade den frostiga gräsmattan och de nakna trädkronorna som sträckte sig mot himlen i spretiga silhuetter. Det var samma park där Erik och jag hade gått vår första promenad tillsammans, osäkerhetens sötma gnistrande i luften.
En ensam skugga rörde sig där borta, en gestalt med sänkt huvud som följde den krökta gångvägen. Jag kände vagt hoppfullt att det kanske, i denna oändliga stad av främmande ansikten, var någon som bar samma börda som jag. En annan själ precis lika förlorad, men ändå i rörelse likt mig, pressad framåt av någon uråldrig impuls.
Det är besynnerligt hur våra egna berättelser speglas i andras, hur vi ibland kan hitta tröst i förståelsen att vi inte är ensamma i våra sorger och kriser. Jag stod där och kände mitt hjärta mjukna något. Även om jag inte kunde hela detta brustna nuet, fann jag en viss trygghet i tanken på att vi alla gjorde vårt bästa för att pussla ihop de delar som verkade gåtan. Det är ju trots allt den universella utmaningen – att leva, att lära, att läka.
Med en djup suck återvände jag hemåt, vägen tillbaka kändes aningen lättare. Bilderna låg fortfarande utspridda på bordet när jag kom in, men nu med ett nytt slags ljus över dem. De var ingen dom över det förflutna, snarare en påminnelse om den levda erfarenheten, varenda skratt och tår. Det var vår historia, inte perfekt men ändå ovärderlig.
Och en tanke slog mig, där min blick vilade på dem. Kanske, bara kanske, var det dags att börja se fram emot nya bilder.Med detta nya perspektiv på livet började jag fundera över vad som skulle komma härnäst. Jag visste att jag behövde bryta mig loss från min egen isolering, att öppna dörren till framtiden, även om det kändes skrämmande i stunden. Minnena av det förflutna skulle alltid vara med mig, som en varm skugga av den jag varit och den jag delat med andra, men jag behövde också ge mig själv möjligheten att skapa nya berättelser.
Jag bestämde mig för att göra något aktivt av min kvardröjande, inre rastlöshet. Något som kunde bryta den monotoni jag låtit mig själv fastna i. De tillgivna ögonen från min katt följde mig när jag rörde mig mellan rummen och slog mig ned vid skrivbordet med penna och papper i hand. Det fanns en förtröstan i den tomma sidan, den kändes som en ny början.
“Vad vill jag egentligen?” tänkte jag för mig själv, och började smått skissa ner tankar och drömmar som gömts i mig längre än vad jag ens vågat erkänna. Resor jag ville göra, människor jag längtade att lära känna, kunskap jag törstade efter att förvärva. Sakta men säkert växte en karta över möjligheter fram, och med den en försiktig glöd av entusiasm.
Det tog tid att omvandla kaoset till klarhet, men dessa stilla stunder av reflektion var trösterika och befriande. Jag insåg att jag inte behövde unvika de bitar som inte längre passade in, att det var okej att acceptera förändringen – att omfamna den.
Dagarna följande tog jag små steg. Jag anmälde mig till en skrivarkurs för att utforska min kreativitet, och anmälde mig som volontär vid en lokal djurhem. Dessa handlingar bröt gradvis de osynliga kedjor av melankoli som hållit mig fängslad.
Det finns styrka i att bygga om sig själv, i att genom små, beslutsamma handlingar omforma sitt liv. Jag började se på världen med nya ögon, märka detaljer jag tidigare missat, och med det kom en känsla av ny blomstrande nyfikenhet. Livet började, på något sätt, kännas mer som en serie av möjligheter istället för oöverstigliga hinder.
Till slut insåg jag att dagen skulle komma när jag tillät mig själv att ta nya bilder, fyllda med leenden och äventyr. Och det skulle inte vara för att glömma det som varit, utan snarare för att hedra det nya kapitlet jag skrivit i en berättelse som alltid varit min att forma.