Titeln var “Det som en gång var.” Jag stod där i hallen, stirrade på väggen där den gamla klockan tickade långsamt. Tiden verkade nästan håna mig i dess oföränderliga tempo. Allt omkring mig hade förändrats, men klockan visade samma oupphörliga rytm. Bilderna från vårt gamla fotoalbum var utspridda på golvet omkring mig, varje fotografi ett fragment av ett liv som nu kändes avlägset.
Tomheten ekade i huset som en gång hade varit fyllt av skratt och kärlek. Jag mindes hur Alexandra brukade springa nerför trapporna, håret fladdrande bakom henne som en levande kaskad av guld. Hennes röst fyllde rummen med liv, och jag kunde nästan höra hennes skratt nu, en melodi jag aldrig skulle tröttna på.
Vi hade varit lyckliga, Alexandra och jag. Vi hade byggt vårt hem med våra egna händer, fyllt det med våra drömmar och förhoppningar. Men nu stod jag ensam kvar och försökte pussla ihop ett förflutet som inte längre gick att nå. Det var som att försöka sätta tillbaka bitarna av ett krossat glas; varje försök skar djupare slutet än det senaste.
När jag tog upp ett foto av oss två tillsammans, från en vårdag i parken, svämmade minnena över. Det var en dag då livet hade känts oändligt och framtiden ljus. Vi hade suttit under körsbärsträden som blommade i all sin prakt, och Alexandra hade lutat sig mot mig, hennes huvud vilande mot min axel. “Vi kommer alltid att ha varandra”, hade hon viskat den dagen. Jag undrade nu hur meningsfulla sådana löften egentligen var när livet hade sina egna planer.
Allt förändrades den dagen när hon lämnade oss. Det var inte något vi kunde ha förutsett eller förändrat. En bilolycka slet henne från mig, och kvar blev jag, med bara minnena och en tom säng. “Varför?” undrade jag ofta. I tystnad och mörker kom inga svar, bara frågor som ekade utan lösning.
Min terapeut brukade säga att jag behövde hitta en väg framåt, bygga ett nytt liv. Men just nu kändes det som om jag stod vid randen av en avgrund, oförmögen att röra mig. Dagligen bläddrade jag genom bilderna, hoppades att de på något sätt skulle kunna föra mig närmare henne.
Det fanns en bild som jag kände extra starkt band till, från vårt bröllop. Vi hade stått på en klippa med havet som bakgrund, vinden lekte i hennes slöja, och våra blickar låsta i ett ögonblick av ren, oförfalskad lycka. Det var så jag ville minnas henne; levande, skrattande, älskande.
Kanske skulle jag alltid famla i dessa minnen, kanske var det min väg att hitta något slags gottgörelse, ett varför. Men där i det tomma rummet, omgiven av bilder av ett liv som en gång varit, visste jag att hon skulle ha velat att jag fortsatte. För hennes skull skulle jag på något sätt resa mig, ta ett steg i taget, mot en framtid där jag kunde bära henne med mig, utan att gå förlorad i det som en gång var.
Jag suckade tungt och torkade bort en tår från kinden. Livet var knepigt, nyckfullt och ofta hjärtskärande, men någonstans fanns det ett ljus för den som vågade leta efter det. Och precis som klockan på väggen fortsatte gå, så skulle också jag, steg för steg.Jag stålsatte mig och började samla ihop bilderna från golvet, varsamt placerade jag dem tillbaka i albumet, som om jag skyddade bräckliga fragment av min historia. Det kändes som en liten men viktig handling – en påminnelse om att det fanns en glädje i dessa minnen, även om de nu var inbäddade i sorg.
När sista bilden var på plats såg jag upp på klockan igen. Det monotona tickandet betydde fortfarande något, trots allt. Det var en påminnelse om att tiden fortsatte, oavsett hur mycket jag önskade att den ibland kunde stå still. Kanske fanns det en viss tröst i det, att varje sekund bar löftet om något nytt, något som kunde bli bättre.
Jag bestämde mig för att öppna de tunga gardinerna som för länge dolt fönstren mot världen utanför. Solljuset strömmade in i rummet, fyllde det tomma utrymmet med en varm, gyllene glöd. Utanför såg jag träd som svajade lätt i vinden, och barn som skrattade och lekte på gatan. Livet fortsatte, oavsett min stillastående tillvaro.
I det ögonblicket bestämde jag mig för att ta första steget ut i världen igen. Det var en tanke som skrämde mig, men också kittlade med förväntan. Alexandra hade alltid varit den som drog med mig ut på äventyr, och nu ville jag föreställa mig att hon fortfarande var där vid min sida, eggande mig att finna nya vägar.
Jag klädde mig i min gamla kappa och gick ut i hallen, där jag snubblade över Alex’s slitna sneakers. En plötslig impuls fick mig att ta med dem. De kändes som en del av henne, och kanske kunde de hjälpa mig hitta riktningen.
Utanför huset lät jag mina steg föra mig nerför trottoaren, bort mot den park där vi en gång suttit under körsbärsträden. De blommande träden hade nu gett vika för höstlövens färgprakt, men det fanns fortfarande en skönhet i förfallet, en påminnelse om att varje årstid har sin egen charm.
Sakta började tanken på en framtid utan Alexandra kännas mindre skrämmande. Kanske var det möjligt att hedra minnet av henne genom att leva som hon hade gjort, med öppenhet för livets överraskningar och en vilja att våga nya vägar.
Det var där, bland de färgsprakande träden, som jag äntligen hittade ett lugn jag trodde att jag förlorat. Jag satt stilla på en parkbänk, med Alex’s skor bredvid mig, och kände en närhet till henne. Som om hennes ande vilade bland löven som föll sakta till marken.
Och precis som klockan på väggen hemma, fortsatte mitt hjärta att slå. Det var en påminnelse om att jag fortfarande levde, och att det fanns en framtid att vinna. Så jag reste mig, torkade bort de sista tårarna, och med Alex’s minne i hjärtat tog jag mitt nästa steg framåt.