**”Min bebis skrek. Hans mamma skrek högre. Och han sa ingenting.”**
Jag sitter vid köksbordet, mitt ibland brödbitar och använda kaffefilter. Kaffet står kallt i koppen, alldeles för svagt för att göra någon verklig skillnad men tillräckligt starkt för att jag ska känna att det bränner i magen. Lilla Stina har äntligen somnat, hon ligger som en liten boll av oskyldighet i sin säng. Jag hör hennes andetag genom babymonitorn som surrar jämt och tryggt.
Det har varit en lång natt, en av många — väggarna känns trångare än någonsin, som om de är på väg att implodera. Jag känner mig som en ubåt på ett djupt, mörkt hav, omringad av tysthet som nästan tjuter i öronen efter alla dessa timmar av gråt.
Svärmor, Barbro, kommer komma förbi om en stund. Hon ringer aldrig före, bara dyker upp som en blixt från en klarblå himmel. Med sin skarpa parfym och ännu skarpare tunga. “Du måste ta hand om dig själv bättre”, säger hon ofta med en ton som om jag vore ett småbarn. “Se så blek du ser ut! Kan du inte laga en riktig middag till John när han kommer hem?”
John är oftast tyst när hon är här. Hans tystnad är bedövande, som om han är en del av möblerna, en fåtölj med distanserad blick. Jag vet inte om han är rädd eller bara obrydd, men när hans mamma styr och ställer, står han tyst intill. Det är som om hela rummet stannar upp i väntan på att se vad hon ska säga härnäst.
“Vad har du gjort idag, Emma?” frågar hon med en blick som genomborrar min sköld av utmattning. “Det ser ut som om du inte har lyft ett finger.”
Jag öppnar munnen, men orden fastnar någonstans på vägen upp. Luften är tung av osagda sanningar. Jag vill skrika att jag har kämpat, att jag har snuffsat och tröstat, matat och burit, ägnat varje millimeter av mig själv åt Stina. Jag har gjort mer än att lyfta fingrar; jag har lyft hela berg av känslor, av ansvar, av kärlek.
Men innan jag hinner börja formulera mina tankar säger hon, “Du måste tänka på Johns bästa. En man vill inte komma hem till en röra.”
Stinas skrik plötsligt genomtränger luften, rummet exploderar av ljud. Jag reser mig automatiskt, men Barbro hinner före. Hon lyfter upp Stina med en så prövande blick på mig att jag skäms, fast jag inte vet varför. Hennes skrik fortsätter, förvirrade, nästan vredgade nu när den bekanta famnen saknas.
“Hon vill ha sin mamma,” säger jag tonlöst.
Barbro ignorerar mig, vaggar Stina snabbt, nästan mekaniskt. Stina kvider och vrider sig, men jag står stadigt kvar mitt i rummet, betsämder mig för att inte flytta mig en centimeter knuffad mot köksväggen av min egen osäkerhet.
“Hör du?” säger jag, nu med en hårdare ton som jag knappt känner igen själv.
Barbro stannar upp, och till slut tittar hon på mig, och då händer något. Kanske är det sättet hon tittar på mig med den där kallt kritiska spärren, kanske är det Stinas tårfyllda skrik som ekar i min kropp. Eller kanske är det Johns tysta blick från dörren.
Jag går fram och tar Stina från Barbros famn. “Hon vill ha sin mamma,” säger jag, och den här gången är min röst stadig. Stina lugnar sig, hennes små händer griper krampaktigt tag om min tröja, och jag känner tyngden av de senaste månaderna falla av mina axlar.
Barbro säger inget mer för den här gången; hon ser på mig med en blick som jag vägrar möta längre. Jag hör hur John drar ett djupt andetag, men inget mer. Jag har sagt det jag hade att säga för nu.
Kanske kommer det inte förändra något, men i denna stund, med Stina vid min sida, har jag tagit tillbaka något. Något som är mitt.
Fortsättningen finns i första kommentaren nedan 👇👇När Barbro till slut lämnat huset inställer sig en stillhet, en sorts ny harmoni som jag knappt vågar andas in rädd att den ska gå itu. John står kvar vid dörren, tittar på oss. Det är nu eller aldrig, tänker jag. Kanske är det dags att vi pratar, verkligen pratar. Han kliver fram försiktigt, som om han närmar sig något bräckligt.
“Förlåt,” säger han till slut, hans röst ovanligt mjuk och lite ångerfull. Jag pausar, ser på honom länge, försöker att avläsa något i hans ansikte.
“Det är inte dig jag väntar mig ett förlåt av,” svarar jag menande med en liten, sorgsen nick mot dörren där Barbro försvann. Men kanske, tänker jag, är detta en början för oss.
Det finns så mycket som inte sagts, som svävar osynligt mellan oss. Många kvällar av tyst acceptans, dagar av stress och otydliga förväntningar. Kanske handlar det om att hitta varandra igen i allt detta. Stina vrider på sig, nöjd och småslumrande, och jag undrar om det finns något så enkelt och rent som hennes förtroende.
John sätter sig mitt emot mig vid köksbordet medan jag stilla vaggar Stina i mina armar. Vi har ett ögonblick av ro, båda med blicken fäst på något som bara vi kan se i vår sinnes inre skog. Han sträcker sig efter min hand, och jag låter honom ta den, en tyst överenskommelse.
“Vi har varit som främlingar,” säger han efter en stund, som om han läser mina tankar. “Kanske kan vi göra annorlunda nu.”
Jag nickar, känslan av hans hand mot min ger ett otröstligt hopp. Jag tänker på alla de dagarna framöver, de stunder vi kan fylla med våra egna röster och skratt, med Stinas joller som bakgrund.
Jag vet att det inte är enkelt. Att det kanske bara är ett litet steg. Men när Stina gnyr sömnigt mot min axel och John klämmer om min hand lite hårdare, känner jag att ibland är ett litet steg det som behövs för att börja marschera i rätt riktning.
Och i det ögonblicket inser jag att det är dags att börja bygga ett hem som verkligen är vårt, där våra röster och our love lets us belong. Där vi kan låta våra egna sanningar forma väggarna och skapa det liv vi vill leva. Tillsammans.