**”Möts vi i dörröppningen?”**
Det är sent. Köksklockan tickar nästan hånfullt ovanför stökiga diskbänken, berättar för mig att natten kommer vara kort, igen. Jag sitter i vardagsrummet, på den slitna soffan som vi aldrig tar oss för att byta ut. Det är som om hela rummet andas i takt med min egen trötthet, en nästan förkrossande hopplöshet som har blivit en del av möbleringen.
Min lilla Alva sover äntligen. Hennes kvidande som bara jag verkar höra, har tystnat. Idag är hennes fjärde vecka i livet och hon verkar redan så mycket mer förnöjd när jag håller henne tätt intill. Jag försöker tänka att här och nu är allt jag behöver, men verkligheten smyger sig på i form av oöppnade räkningar som ligger utspridda över köksbordet.
Sådana kvällar känner jag mig mest ensam. Inte för att jag inte är älskad, utan för att han, Christoffer, drar sig undan. Han är aldrig hemma nuförtiden, och när han är här, är det som om rummet krymper av den tystande ilskan mellan oss. Hans blickar som glider över mig utan att någonsin vila nog länge för att se.
Det värsta är hur hans mor, Barbro, alltid finner en anledning att kritisera. “Barn ska väl inte vakna så ofta?” eller “Har du inte lärt dig att laga annat än färdiga köttbullar?”. Hennes ord är som en klåda under huden, konstant och svår att ignorera. Jag förstår att hon bara vill “väl”, men varje kommentar är en påminnelse om allt jag inte är.
När jag konfronterar honom om det, om hur hon får mig att känna, svarar han bara kort: “Sån är hon, ta inte åt dig.” Åh, om det vore så lätt.
Ljuset från kökslampan når mig i den halvöppna dörröppningen, och jag kan se hans siluett kika fram ur skuggan. Han står där, i dörren, med telefonen i handen och tankarna någon annanstans. Jag skulle kunna ropa, men det är som om min röst har vilat för länge för att kunna bryta tystnaden.
Men något händer inom mig, en gnista av något som liknar mod. Det är plötsligt ohållbart att fortsätta spela denna roll, den passiva åskådaren i mitt eget liv. Med Alvas tysta andetag som bakgrundsmusik samlar jag mina ord.
“Christoffer,” säger jag, och min röst är både svag och stark på samma gång. Han tittar upp, nästan förvånad. “När kommer du hem?”
Han står där tyst, och jag kan se förvirringen i hans ögon, oförmågan att förstå vikten av min fråga.
“Jag är ju här,” svarar han, nästan försiktigt. Men vi båda vet att han inte ser vad jag ser.
Men ikväll stannar jag i dörröppningen, möter honom där och vägrar gå tillbaka till den osynliga plats jag hållit mig undan på. Jag är redo att bilda mitt eget utrymme, en trygg plats för mig och Alva, även om jag inte vet vad det kommer betyda.
Fortsättningen finns i första kommentaren nedan 👇👇Jag vågar ta ett steg framåt, ut från skuggan, och närmar mig honom medan hjärtat slår i en rytm som speglas av köksklockans outtröttliga tickande. “Jag menar… verkligen hem. Ska vi försöka hitta tillbaka till varandra?”
Han stirrar på mig, det där korta, odefinierbara ögonblicket då världen står stilla. Sedan ser jag hur hans axlar sjunker, som om han sänker en osynlig sköld. “Jag vet inte längre,” säger han till slut, med en röst färgad av trötthet.
Det finns en sanning i det han säger. I månader har vi tagit på oss roller som inte längre passar oss, försökt fylla tomrummet med tystnad och undvikanden. Men där, i dörröppningen, känns det som om det finns en chans att släppa fram något annat, något äkta.
“Vi har tappat bort varandra, Christoffer,” säger jag, och mina ord formar en klippa att slå sig fri på. “Men om det finns en vilja, så tror jag att vi kan hitta tillbaka.”
Hans ögon mjuknar, och jag ser en glimt av den man jag en gång älskade. Kanske är det ett bräckligt hopp, men jag är villig att ta risken.
Bakom mig hör jag Alvas små ljud från vaggans djup, en påminnelse om det som verkligen betyder något, det som är viktigt att kämpa för. Christoffer lyfter blicken över min axel, och för första gången på länge ser vi åt samma håll.
Han tar det första steget ur dörröppningen och in i rummet, och vi står där tillsammans. Det är inte en fullständig lösning, men det är en början, en överenskommelse om att försöka igen.
Vi vänder oss mot Alvas vagga, och i det stilla skenet från köket känns det som att vi gör mer än att bara mötas i dörröppningen. Vi möts på ett sätt som kanske, med tid och tålamod, kan leda till de svar vi båda söker. Och i den tysta natten, med vår dotters andning som en mjuk rytm, tar vi en gemensam beslut att åtminstone börja gå samma väg.