Jag hade alltid sett mig själv som en stark person. Det var mitt mantra, min sköld mot världens orättvisor och sorger. Men när jag satt där, i det lilla rummet med de vita väggarna, kändes styrkan som en bortglömd dröm. Miljön var steril och kall, luften tjock av desinfektionsmedel och outtalade bekymmer. En bild bortkastad i tiden, men samtidigt så verklig att den skar genom varje cell i min kropp.
Det hade varit en lång process att nå hit, att förstå att jag förlorat mig själv. Det var som om livets vassa kanter, år lämnade obearbetade, hade skurit bort bitar av mig, bitar som jag aldrig skulle få tillbaka. Som om varje val och varje oförlöst känsla blivit en ruta i en oändligt sorglig film.
På bordet framför mig låg en bunt fotografier, bilder jag länge undvikit att se på. I dem fanns vi, jag och alstret av min tidiga ungdoms passion. Hans namn, Daniel, rullade oavbrutet genom mitt medvetande, som en melodi vars toner sakta bleknat. Att förlora honom, det kändes som att förlora mig själv en andra gång.
Daniel var allt jag någonsin drömt om att kunna känna. Våra skratt hade fyllt rummen, våra bråk hade skakat väggarna, vår kärlek hade byggt vår värld. Men i takt med hans bortgång insåg jag hur mycket jag hade gjort honom till min värld, hur jag suddat ut gränsen mellan oss i mitt försök att bli hel.
Det var den första bilden jag plockade upp—vi, leende, omedvetna om vad som skulle komma. Hans hand på min axel, mitt huvud lutat mot hans bröst. Bilden fångade ett ögonblick av obekymrad glädje, en plats där smärta inte hade någon hemvist.
“Du borde prata med någon,” hade min syster sagt. Det var hon som insisterade på att jag skulle börja i terapi, insisterade på att jag behövde få hjälp att navigera genom den emotionella labyrinten jag befann mig i.
Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇Jag visste att hon hade rätt, men tanken på att öppna mig för en främling skrämde mig. Hur kunde någon förstå det jag knappt kunde förstå själv? Ändå fann jag mig sittandes i det kliniska rummet, med en terapeut vars vänliga ögon bar på löftet om lättnad. Hon log försiktigt, som om hon kunde se den sårbarhet jag försökte gömma bakom en mask av mod.
“Att förlora någon vi älskar är som att förlora en del av oss själva,” sa hon mjukt. “Men det betyder inte att vi aldrig kan bli hela igen.”
Jag nickade, även om jag inte var helt övertygad. Men hennes ord, enkla och ärliga, urskapade en reva i den rustning jag omsorgsfullt byggt runt mitt brustna hjärta.
Sessionerna blev en möjlighet för mig att utforska de djup jag undvikit. Jag talade om mina rädslor, om min beroende gestalt av Daniel, och om den enorma ensamheten som följer en när man tvingas gå vidare ensam. Hon introducerade mig för tekniker för att omdefiniera mig själv, att återta de aspekter av mitt liv jag förlorat.
Sakta men säkert började jag lägga märka till fragment av en ny styrka inom mig, en styrka född ur sårbarhet och insikt. Jag plockade upp min kamera igen, en gång en symbol för min och Daniels gemensamma passion, nu en möjligheternas duk. Fotograferingen blev min terapi, ett sätt att fånga världens skönhet och sorg, och integrera dem till mönster av hopp.
En dag när jag kom hem, kände jag för första gången en viss ro i hjärtat. Bilden av mig och Daniel, som tidigare fylld mig med en känsla av förlust, hängde nu som en hyllning till ett älskat kapitel av mitt liv. Min kärlek till honom var oförminskad, men istället för att hålla fast vid vad som varit, insåg jag att jag kunde ära honom genom att omfamna vad som fortfarande kunde bli.
Genom hjälp och viljan att konfrontera vem jag var utan honom, hade jag börjat att återskapa mitt liv. Jag hade förstått att även om vissa fragment skulle förbli borta, kunde nya läggas till och skapa en ny, mångfacetterad helhet. Och med varje nytt val, varje vänskap återuppväckt, fann jag att styrkan aldrig hade lämnat mig—den hade bara behövt tid att hitta en ny form.