Det var en av de där dagarna när varje andetag kändes som en kamp mot en osynlig tyngd som vilade över mitt bröst. De bleka novembermorgnarna hade redan lagt en grå slöja över staden, och hela världen verkade vara insvept i ett bedövande lugn. Jag gick längs parken, den plats där jag och David brukade gå samma tid varje dag för bara ett år sedan. Då fylldes mina kinder av rosig glädje och skratt låg nära ytan, alltid redo att bubbla upp för minsta sak.
Men idag var allt förändrat. Lukten av vått löv och multnande jord påminde mig om hur krispiga och klara de där höstdagarna en gång hade varit. Men nu kändes allt likgiltigt och dystert. Jag sjönk ner på vår gamla bänk, placerad diskret bland nakna träd som sträckte sina spretiga grenar mot den mulna himlen.
David hade alltid haft ett sätt att verkade fylla världen med ljus, en närvaro så påtaglig att den tycktes återge färg till vardagen. Men när han fick diagnosen visste vi båda att klockan redan började ticka. Kraften han utstrålade började gradvis falna och lämna en skugga av hans tidigare jag.
Jag mindes en kväll när vi satt sida vid sida, då hans hårda yttre till slut hade spruckit. Tårar strömmade ner för hans ansikte medan han viskade om sin rädsla, den dolda terrorn för vad som skulle komma. “Men jag är fortfarande här,” sa han mjukt. Det var då jag insåg att även om hans kropp förändrades, var han fortfarande samma David.
Hans optimism var svårfångad men inte omöjlig att känna. Varje gång vi bläddrat igenom gamla fotoalbum såg jag den där glimten i hans ögon. En glimt som påminner mig om varför jag älskade honom så innerligt. Bilderna förevigade ögonblick av glädje, från vår första träff på det lilla kaféet till de oändliga resorna vi tagit till platser som alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
När tiden slutligen tog slut, infann sig en bedövande tomhet. En lättnad för hans skull, att han äntligen hade funnit frid, men också en egoistisk förtvivlan över att ha blivit lämnad kvar. Men bilderna fanns kvar, och i varje fotografi jag lade mina darriga händer på kunde jag fortfarande känna hans närvaro. De små skratten vi delade, den ömhet vi så öppet visade inför kameran.
Så här satt jag nu, med den emotionella stormen inuti mig. Vinden smekte mitt ansikte, och under en kort stund kändes det som om han var där. hans närvaro som en svag, men tröstande viskning. Bilderna var allt som fanns kvar, men de var tillräckligt. För kanske – endast kanske – är kärleken så oförstörbar att den förblir i varje uns av vår existens, oavsett hur livet väljer att gå vidare.
Jag reste mig upp från bänken, vände blicken mot himlen och förstod plötsligt att även om allt förändrats, skulle hans ljus alltid finnas kvar inom mig. Berättelsen fortsätter, och jag måste fortsätta vandra framåt, för hans skull.
Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇Jag började gå längs stigen igen, denna gång med något lättare steg. Kanske var det den skira morgonsolen som plötsligt bröt igenom molnen, eller så var det minnet av David som åter vaknade till liv. På något sätt kändes vägen mindre ensam, som om hans ande svävade bredvid mig, osynlig men påtagligt varm och närvarande.
När jag närmade mig parkens utgång slog tanken på framtiden med en mjuk, men bestämd insikt. Jag behövde hitta ett sätt att kanalisera all den kärlek och styrka David hade gett mig, förvandla sorgens skarpa kant till en resonans av kraft. Det skulle inte bli lätt, men inom mig uppstod en vilja att hedra hans minne genom att leva vidare med samma glöd och passion som han alltid visat.
Vid parkens grindar såg jag en grupp barn leka, deras skratt ekade genom den kyliga luften och plötsligt kändes livet lite mindre grått, lite mer möjligt. Det fanns en värld full av berättelser att skriva, stigar att vandra, och människor att älska. En ny saknad fyllde mitt hjärta, inte en av förlust, utan av tacksamhet för den tid jag haft och de minnen vi skapat.
Jag beslöt mig för att göra något konkret, något som skulle föra David och hans ljus vidare ut i världen. Kanske en bok om hans liv och våra äventyr tillsammans, eller en fotoutställning med alla de bilder som berättade vår historia. Möjligheterna verkade oändliga, och för första gången på länge kändes det spännande att tänka på framtiden.
Hemåtgående tog jag en annan väg än vanligt, en som tog mig genom stadens livligare kvarter. Jag gick förbi kaféet där vi träffades första gången, och kunde inte låta bli att le åt minnet av hur David hade spillt kaffe på sin skjorta i nervöst skratt. Den lilla fläcken hade skapat en isbrytare som ledde till timmar av samtal.
Den dagen och många efter den, hade vi skapat ett band av små oförglömliga ögonblick, enkla men ovärderliga. Och det var de ögonblicken som nu gav mig styrkan att fortsätta framåt. Ingenting skulle någonsin bli som förut, men kanske var det heller inte meningen. Förändring var trots allt ofrånkomlig, men minnet av David skulle alltid lysa klart i min själ.
Så fortsatte jag gå, med solen som nu fullt sprack fram mellan molnen, och visste att livet, trots sin medfödda ändlighet, var en väv av ögonblick – att ta till sig, att minnas och att vårda, precis som vår kärlek.