Jag låg vaken i sängen och stirrade upp i taket. Klockan närmade sig tre på morgonen, men sömnen verkade ovillig att slå rot. Mina tankar drev rastlöst omkring, som en båt utan roder, och varje tanke ledde mig tillbaka till samma punkt av oro och osäkerhet.
För tre veckor sedan hade jag stått inför en verklighet som fick marken under mig att rämna. Ett telefonsamtal, en röst i andra änden som jag nästan inte kände igen, men som ändå förmedlade ett besked med sådan klarhet att jag aldrig skulle glömma det. “Det är bättre du kommer nu”, hade rösten sagt. “Din mamma har inte mycket tid kvar.”
Mina dagar hade sedan dess varit en osammanhängande dimma av vita sjukhusväggar, långa korridorer och pipande maskiner. Jag satt bredvid hennes sjukhussäng i timmar, höll hennes hand och försökte överföra min styrka till henne, men fann istället att jag satt där, förkrossad och maktlös.
Ibland öppnade hon ögonen, kikade på mig med ett överraskande lugn och log svagt, som om det var jag som behövde tröst. Hon sa inte mycket, men det kändes som om allt hon någonsin behövde säga fanns i det leendet.
Men det var inte bara mammas tillstånd som hade fått mig att vackla – det var insikten att jag förlorade den person som alltid varit min fasta punkt, min tillflykt. Jag kände mig som en liten båt, kastad runt på ett stormigt hav, utan fyr att styra mot.
“Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇”Jag satte mig upp i sängen och drog en djup suck, som om den tunga luften kunde lindra trycket inom mig. Jag visste att jag inte kunde fortsätta så här, i detta stadie av outtröttlig oro. Jag var tvungen att finna någon form av frid, något som kunde återuppbygga min världsbild, skakig som den nu var.
Det var kanske det som drev mig till att gå upp och ta på mig kläderna. Jeans, t-shirt, en varm kofta som min mamma stickat åt mig för några år sedan. Det kändes som en koppling till henne, en påminnelse om hennes närvaro trots avståndet.
Ute var natten tyst och stjärnklar, en kontrast till den storm som rasade inom mig. Jag började gå, först längs den välbekanta stigen genom parken, men snart förde mina fötter mig till en plats jag inte besökt på länge – den gamla bryggan vid sjön.
Jag satte mig ner på den slitna träplankan och lät mina fötter dingla över vattnet. Den krusade ytan speglade himlens ovissa oändlighet och fick mig att känna mig liten, men på ett märkligt sätt även tröstade. Som om sjön viskade att även detta kaos var en del av livets stora kretslopp.
Jag satt där i timmar, med bara ljudet av vatten som kluckade mot bryggans pelare som sällskap. I den stillheten fann jag efterhand en strimma av klarhet. Livet var oförutsägbart, ja, men det var också just det som gjorde varje ögonblick så dyrbart. Jag visste att jag inte kunde förändra det förgångna eller stoppa det oundvikliga, men jag kunde välja hur jag skulle minnas och hedra min mamma i det som kom.
När morgonsolen till sist tittade fram över horisonten och färgade himlen i varma toner, kände jag mig redo att återvända till sjukhuset. Jag visste att jag skulle fortsätta att vandra genom dessa svåra tider, men jag hade i alla fall funnit ett uns av försoning med den ovissa framtid som väntade mig. Och precis som solens första strålar, skulle jag bära med mig minnena av min mamma som en ledstjärna i mörkret.