Det var en av de där gråa novemberdagarna när duggregnet förenade sig med min sinnesstämning. Jag hade just lämnat arbetsplatsen, en ångestladdad plats som kändes mer främmande för var dag. Mina tankar snurrade vilt. Livet verkade ha tappat sin riktning, likt en kompass som förlorat sitt magnetfält.
När jag kom hem, slängde jag mig på soffan och stirrade på ett gammalt fotoalbum som låg på soffbordet. Det var dammigt, nästan som om det hade legat där i evigheter utan att någon rört det. Jag plockade upp det, och med darrande händer började jag bläddra igenom bilderna. Det var bilder från min barndom, bilder på min familj.
Där var en bild på mig själv som liten, hållandes en stor glass, med ett skratt som nästan hördes genom pappret. Bredvid mig, en person som alltid stod vid min sida – min syster. Hennes frånvaro var nu som ett djupt sår i mitt hjärta. Hon hade gått bort i en bilolycka för några månader sedan, och livet hade sedan dess varit en mardröm jag inte kunde vakna upp från.
Hon hade alltid varit den starka, den som bar vår familj på sina axlar när svåra tider kom, och nu när hon var borta kändes vårt hem tyst och tomt. Jag mindes hennes skratt, hennes sätt att alltid hitta ljus i mörkret. Utan henne, hade skuggorna i mitt liv växt sig starkare och jag fann mig själv vilsen, som en farkost utan roder.
Jag satt där, länge, levde i minnena, tills dörrklockan plingade till. Det var min bästa vän, Emma. Hon hade varit en klippa under dessa månader.
Hon klev in, skakade av sig det våta regnet och gav mig ett varmt leende. “Jag tänkte vi kunde dricka lite te och prata”, sa hon, med sin alltid så lugnande röst. Jag nickade tyst och följde hennes exempel till köket.
“Kanske borde du prata med någon”, föreslog hon försiktigt medan hon hällde upp teet. “Någon professionell.”
Jag visste att hon hade rätt. Ingen borde behöva bära en sådan sorg ensam, men tanken på att dela min smärta med en främling skrämde mig. Vi satt tysta ett tag, och det var då jag insåg hur mycket jag värderade dessa stunder av stillhet med Emma.
Efter en lång paus frågade hon plötsligt, “Minns du den där resan vi gjorde alla fyra till Gotland? Jag hittade några bilder, och tänkte du kanske också ville se.”
Bilderna var spruckna av tidens tand, men de bar på en ljus energi som nästan var påtaglig. Där var vi vid stranden, syrran hade en blomsterkrans i sitt hår och skrattade åt något pappa hade sagt. Den energin, den glädjen fanns där fortfarande i dessa fångade ögonblick.
Ögonen fylldes av tårar, men för första gången på länge var det inte bara av sorg, utan av kärlek och saknad. Kanske, tänkte jag, kanske fanns det fortfarande ett sätt att ärligt le, att finna glädje igen.
Emma lade sin hand på min axel, och jag kände en strimma av hopp. Jag skulle hitta tillbaka, tillbaka till livet, med hjälp av mina minnen och mina vänner. Det skulle inte vara enkelt, men någonstans, i horisonten, anade jag en strimma av ljus.
Hon log mot mig, och jag kunde känna hennes övertygelse om att bättre dagar väntade. Och kanske, bara kanske, trodde jag också på det.Efter att Emma gått stannade jag i köket, med hennes ord ekande i mina tankar. Det fanns en tyngd i rummet, men också en känsla av lättnad – som om hennes besök hade öppnat ett fönster för frisk luft i mitt stillastående liv.
Jag bestämde mig för att ta en promenad trots regnet. Jag behövde tänka, och rörelsen brukade ofta skingra mina molntäta tankar. Med paraplyet i handen började jag gå längs den välbekanta stigen genom parken, där löven täckte marken som ett färgsprakande täcke.
Regnet föll mjukt omkring mig, och ljudet av dropparna mot paraplyet var nästan hypnotiskt. När jag passerade lekplatsen där jag och min syster brukade leka som barn, mindes jag hennes glädjestrålande ansikte när hon svingade sig högst i gungan.
Jag stannade och stirrade på gungorna, tomma nu men fulla av ekon från vår barndom. Där och då fattade jag ett beslut. Jag skulle börja föra en dagbok. Att skriva ner mina känslor, mina minnen och mina drömmar skulle kunna bli ett sätt att bearbeta sorgen och sakta hitta tillbaka till glädjen.
När jag väl kom hem, tände jag några ljus och satte mig vid skrivbordet med ett nytt anteckningsblock. Jag började skriva, först tveksamt men efterhand med mer flyt. Det blev ord om min syster, om hur vi brukade smyga ner till köket på natten för att stjäla kakor, om hennes uppmuntrande ord när tiderna var svåra, och om saknaden som ibland kändes överväldigande.
Pennan löpte över pappret och efter varje mening kändes bördan på mina axlar lite lättare. Mitt hjärta, som länge känts som om det var inneslutet bakom ett kallt skal, började långsamt tina upp. För varje ord jag skrev kändes det som om en del av min syster levde vidare inom mig.
I takt med att jag skrev kände jag också att Emma hade rätt; kanske var det dags att söka hjälp från en professionell, någon som kunde vägleda mig när min egen styrka inte räckte till. Jag lade ner pennan och kände för första gången på länge en viss ro. Det fanns en väg framåt, och även om den var osäker och slingrande, var det fortfarande en väg.
När jag lade mig den kvällen påminde jag mig själv om att det var okej att inte alltid vara stark. Ibland är det starkare att våga söka hjälp, att våga hoppas och tro att morgondagen kan bära mindre sorg och mer glädje.
Jag stängde ögonen, och inom mörkret såg jag återigen syrrans leende ansikte. Det var en påminnelse om kärleken som alltid hade varit större än sorgen. Och med den bilden i tankarna somnade jag, med en känsla av att den gråa novemberdagen kanske trots allt inte var slutet, utan början på något nytt.