Den första frosten hade lagt sig som ett tunt lager kristaller över fönsterglaset när jag vaknade den morgonen. Jag låg kvar i sängen längre än vanligt, stirrande upp i taket medan jag kände kylan krypa in under huden, men inifrån. Det var en känsla som var bekant vid det här laget, men fortfarande outhärdlig. En känsla av tomhet, av meningslöshet.
Efter att ha stirrat ut i intet en stund, tog jag ett djupt andetag, nästan som att förbereda mig för dagens kamp, och rullade ur sängen. Det var en sådan där dag då varje liten handling krävde medveten ansträngning. Jag klädde mig långsamt, mekaniskt, och försökte intala mig att varje steg framåt var ett seger, hur litet det än må vara.
Köket var tyst och kyligt, och jag såg ut genom fönstret medan jag väntade på att kaffet skulle brygga klart. Jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig att hitta där ute; kanske något mirakulöst tecken som skulle förändra allt. Istället såg jag bara den gråa himlen och de torra, kala träden som svajade i vinden. Samma scen som alltid.
Jag såg på den urblekta fotografiramen som stod på hyllan bredvid köksbordet. Det var en bild av mig och Erik, taget för något år sedan. Vi log, våra ansikten strålade av ren och oförfalskad lycka. Det var svårt att förstå hur den bilden kunde vara en del av mitt liv. Det kändes som om jag såg på ett annat liv, tillhörande en annan person.
Erik hade varit min klippa, den person jag alltid trodde skulle stå vid min sida oavsett vad. Kärleken mellan oss var något jag alltid hade tagit för givet, något jag trodde var en konstant. Men livet visade sig vara oförutsägbart och obevekligt.
Cancer. Ett ord jag aldrig tänkte skulle påverka mitt liv så drastiskt, tills den dagen Erik fick sin diagnos. Jag minns fortfarande hans darrande röst när han berättade, chocken i hans ögon, och hur jag hade försökt hålla ihop för hans skull, trots att jag kände världen rasa runt mig.
Tiden efter hans bortgång var en dimma av sorg och förlust. Månaderna hade passerat, något som borde ha fått det att göra mindre ont, men saknaden gnagde fortfarande intensivt inom mig. Jag hade hört att smärtan bleknade med tiden, men varje dag kändes istället som en påminnelse om hans frånvaro.
Med kaffe i handen satte jag mig vid bordet och fingrade på rämen, min tumme strök över glaset som skyddade minnena där innanför. Diskussioner om meningen med livet kändes naiva och avlägsna. Det handlade inte längre om att hitta mening, utan om att överleva, en dag i taget.
Plötsligt mindes jag något Erik brukade säga när saker kändes överväldigande: “Allt vi kan göra är att sätta ena foten framför den andra, en dag i taget.” Det var hans sätt att ge mig styrka, att påminna mig om att även de mest smärtsamma dagar passerar.
Jag lutar mig bakåt och andas ut långsamt. Det skulle bli en kall vinter, men jag visste att det någonstans inom mig fanns ett frö av hopp. Kanske skulle frosten långsamt avta och ge plats för något nytt. Jag var inte där än, men jag ville tro på den möjligheten. Det fanns fortfarande ett liv att leva, och trots smärtan, en framtid att möta.
Med en sista blick på fotografiet reste jag mig upp, rafsade ihop disken, och visste att Erik skulle ha varit stolt över mig för att jag kämpade vidare. För idag, precis som igår, räckte det med att ta ett steg i taget.
“Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇”Jag satte koppen i diskhon och kände kaffets värme sakta lämna mina händer. En djupnad av tyst beslutsamhet fyllde bröstet. Jag drog en tjock tröja över axlarna och drog åt snörena på mina kängor innan jag öppnade ytterdörren.
Den kyliga luften svepte runt mig, sprängfylld av vintermorgonens skärpa. Något inom mig tändes när min kropp rörde sig motvinden. Den döva känslan av min livsstillhet började släppa sitt grepp och jag kunde känna en försiktig gnista av styrka vakna till liv.
Med bestämda steg började jag vandra längs den snöiga stigen som ledde ner mot den lilla sjön vid skogsbrynet. Jag hade inte varit där på länge, inte sedan Erik och jag brukade ta våra promenader. Men idag kändes det rätt. En viskning av en inre röst som sa att det var dags.
Träden stod nakna och stolta, som om de trotsade vinterfrostens bitande kyla. Jag försökte läsa deras starka tystnad, finna inspiration i deras ståndaktighet. Vid sjöns kant stannade jag, tittade ut över den isbelagda ytan som skimrade i det svaga ljuset från den bleka himlen.
Erik skulle ha vetat vad han skulle säga, några få ord som skulle få världen att kännas mindre. Jag behövde lära mig att tala likadant till mig själv. Tala med vänlighet och hopp, även när tvivlet lurade runt hörnet.
Medan jag stod där, jag vet inte hur länge, kände jag en ny sorts fred. En som inte förnekade sorgen utan erkände den, samtidigt som den bjöd in till framtida möjligheter. Det första steget mot att bygga ett nytt liv var att förlåta mig själv för att vilja ha ett sådant, även utan Erik.
Vinden började mojna något, och jag tog det som ett tecken att det var dags att vända tillbaka. När jag gick därifrån, lämnade jag inte bara spår i snön, utan också en del av den tyngd som tyngt mitt hjärta. Medan jag rörde mig tillbaka upp mot huset visste jag att det skulle komma fler tunga dagar, men kanske också ljusa.
Tillbaka på tröskeln andades jag in ett sista djupt andetag av den friska morgonluften, innan jag gick in i värmen igen. Jag tog av kängorna och kände en konstig, ändå välkommen känsla av förväntan. Kanske var det helt enkelt att jag tillät mig själv att föreställa mig en framtid igen. En där min berättelse fortsatte, även när jag fortfarande var på väg att skriva den.
Den där dagen, precis som så många andra, påminde mig om att livet är en komplex väv av glädje och sorg. Och någonstans inom mig, även om knappt märkbar, fanns det en känsla av att när frosten släpper sin kyla, väntar återigen någonting vackert.