Varje morgon när jag vaknar känns det som om jag drunknar. Luft blir till vatten och tystnaden i sovrummet ekar med det tomrum Anna lämnade efter sig. Nyss fyllda fyrtio, men ändå känns det som om hela mitt liv rämnat. Hon var min livboj, den som alltid guidade mig genom livet när vågorna blev för stora. Nu är hon borta, och kvar står jag, genomskinlig och ensam.
Jag tittar på det gamla fotografiet på nattduksbordet. Det är från vår semester i Grekland, innan allt förändrades. Hennes leende stirrar tillbaka på mig – soligt, oändligt. Jag har sett det leendet varje dag i tio år, men har inte längre kraften att återgälda det.
Arbetsdagen glider förbi i en dimma, precis som de tenderar att göra nuförtiden. Jag går genom korridorerna som en främling på autopilot. Kollegor ler och hälsar, men deras ansikten är suddiga, konturerna oskarpa. En hand på min axel avbryter monotont tankeflöde. Det är Johan, min närmsta vän på kontoret.
“Du såg fundersam ut vid lunchen idag. Något särskilt på hjärtat?” frågar han med den där ärliga omtanken som ibland är svår att avfärda.
“Nej, nej, inget alls,” svarar jag, men ändå känns det som om orden bär en tyngd jag inte är redo att avlasta.
Under min promenad hem funderar jag över mitt svar. Allt jag gör är att bära runt på en osynlig tyngd. En av de där dagarna när folkmassan bara flyter omkring mig, och jag undrar om jag någonsin hittar tillbaka till ytan igen.
Min lägenhet är tyst när jag kliver in. För tyst. Jag saknar det mekaniska tickandet från Annas väckarklocka på motsatt sida av sängen; det var som en trygg bakgrundsmusik till våra liv. Nu är det som om hela världen har stannat.
Det är då jag ser det, en bildram som fastnat mellan böckerna i hyllan. Ett gammalt kort på oss båda, tagna i den gyllene timmen en sommarkväll. Hon står där, så levande. Hon, med sin karaktäristiska förmåga att hitta skönheten i det trasiga och alltid fylla tomrum med outtömlig värme.
Jag sjunker ner i soffan, låter fingrarna spåra de bleknade konturerna av hennes ansikte, och för första gången på länge känner jag inte bara en stickande sorg utan också en mjuk påminnelse om allt det vackra vi hade. Det är som om bilden i sig viskar att varje våg på stormhavet inte bär bort allt som någonsin varit.
Det första steget mot ytan sker inte med fanfarer eller stora gester, utan med ett tyst beslut att minnas, att sakta börja leva igen, även om det bara är för minnenas skull. I det stilla beslutet finner jag en ny början, otroligt liten men ändå den mäktigaste av dem alla.Dagarna fortsätter som förr, men ändå känns något annorlunda. Det är som om en vindpust letat sig in genom en spricka och fyller det stillastående rummet med en svag rörelse. Jag börjar se världen med andra ögon; inte för att den har förändrats utan för att jag har börjat se den på nytt.
Med tiden kommer små steg, nästan omärkliga, men jag känner dem. Jag märker hur jag tar en annan rutt till jobbet, en omväg för att få se stadsparken där vi brukade promenera. Blommorna blomstrar i en kaskad av färger, och jag tänker på hur Anna alltid stannade upp för att njuta av deras skönhet. Jag andas in den friska morgonluften och för första gången på länge känns det inte lika kvavt.
En dag vid lunchtid, när Johan frågar om vi ska ta en kaffe efter jobbet, hör jag mig själv säga “ja” med genuin vilja. Vi sitter på ett kafé med utsikt över torget där människor rör sig omkring, och medan vi pratar om vardagliga ting känner jag ett ögonblick av anslutning. Det är som om jag tagit ett nytt andetag, ett som inte bär på sorgens tyngd utan på livets möjligheter.
En kväll hittar jag en gammal anteckningsbok, liggandes längst ner i en låda. Det är Annas handstil, fin och rakt på sak, där hon skrivit om sina drömmar och idéer. Hennes ord är en kärleksförklaring till livet, och jag inser att jag vill fortsätta den berättelsen på mitt sätt. Kanske börjar jag skriva ned mina egna tankar, mina minnen av henne, stunder vi delade och de känslor som fyller mig nu.
Med tiden börjar skrivandet bli ett sätt att hedra det vi hade, men också ett sätt att definiera den väg jag nu vandrar ensam. Jag skriver om Anna, om hennes leende som kunde förvandla en hel dag, hennes sätt att få vardagliga ögonblick att glimma och hur hon alltid uppmanade mig att se världen med ömhet.
Livet är fortfarande en flod av förändring, men vågorna känns mindre skrämmande när jag ser tillbaka och framåt med samma curiosa hjärta. Jag vet att jag alltid kommer att sakna henne, men nu bär jag med mig en del av henne som ljus, inte bara som saknad. Det är mitt tysta beslut varje dag – att minnas henne med glädje och samtidigt ta steg mot mitt eget liv, ett där havet alltid kommer att vara stort men där jag också lärt mig simma igen.