Livet kan ibland kännas som en tung kappa, genomblöt av regn, som slänger sig runt ens axlar och vägrar släppa. Jag har befunnit mig i en dylik storm den senaste tiden, och trots att jag gång på gång försöker ruska av mig vätan, är det som om dropparna suger sig fast vid varje fiber.
Mitt namn är Alma, och jag är trettiofem år gammal. Jag hade trott att livet vid denna ålder skulle vara stabilt, som ett gammalt träd vars rötter borrat sig djupt, djupt ner i marken. Men i stället kämpar jag för att hålla mig upprätt, trots att rötterna har börjat ruttna av smärtan och osäkerheten som plötsligt invaderat min tillvaro.
Att det skulle sluta så här mellan Erik och mig var något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Vi hade varit tillsammans i tio år. Tio långa och för det mesta vackra år. Men något förändrades, sakta, nästan obemärkt, tills det en dag blev omöjligt att ignorera. Vi satt där, på varsin sida av köksbordet, medan tystnaden mellan oss blev till en ogenomtränglig vägg. Till slut sa han orden som jag fruktat men vetat skulle komma: “Alma, jag tror inte jag älskar dig längre.”
De orden hade kraften att krossa mig, som ett glas som faller från ett bord och splittras i tusen små skärvor. Jag försökte hålla mig samman, desperat letande efter några bitar av hopp, men det var som att försöka fånga rök med händerna.
Dagarna efter vårt uppbrott flöt in i varandra, varje sekund en påminnelse om kylan från den andra sidan av sängen. Jag började gå långa promenader, i ett försök att hitta någon form av klarhet. Det var under en av dessa promenader, genom den lilla parken som brukade vara vår tillflyktsort, som jag plötsligt märkte något annorlunda. Bänkarna var fortfarande samma, träden hade inte förändrats, men där, under en stor ek, låg ett gammalt fotoalbum.
Det var som om albumet kallade på mig, och min nyfikenhet fick mig att försiktigt öppna det. Människor, leenden, ögonblick i tiden fångade på gulnande papper. Men där, på var och en av bilderna, fanns en figur—nästan som en skugga—som inte riktigt passade in. Det fick mig att undra om jag själv hade blivit en sådan person, någon som en gång hörde till men nu bara svävade i utkanten, osynlig för världen omkring mig.
Jag vet inte hur lång tid jag satt där, ögonen fästa på de främmande människorna som ändå kändes bekanta. Tårarna som jag försökt hålla tillbaka började rinna, långsamt och stilla, och det var som om något inombords äntligen brast. Sorgen, smärtan, allting jag hade försökt hålla inom mig började pysa ut, och för första gången på länge kände jag mig levande, om än i alla fel avseenden.
Men det var också då, mitt i denna våg av känslor, som jag insåg att just som människorna på bilderna fortfarande existerade, där de fångats i ett specifikt ögonblick i tiden, existerade även jag. Livet fortsätter, trots allt, och kanske kunde jag en dag också bli hel igen, om än med vissa bitar saknade. Förändring var inte alltid något dåligt, även om det kändes så just nu.
Kanske låg meningen i att acceptera att även trasiga delar av ens liv kan bilda något vackert och nytt, så småningom. Och det var med den tanken, och det gamla fotoalbumet under armen, som jag reste mig och började gå hemåt igen, med varje steg en viskning om hopp.När jag återvände hem med fotoalbumet tryckt mot mitt bröst, kände jag hur en ny beslutsamhet började växa inom mig. Det var inte bara en impuls, utan ett djupt rotat behov av att börja om på nytt, att bygga något eget. Kanske skulle jag aldrig helt förstå vad som hände mellan Erik och mig, och kanske var det dags att släppa taget om den förståelsen och i stället fokusera på att läka mina egna sår.
De kommande dagarna spenderades med att rensa och omorganisera min lägenhet. Varje objekt som påminde mig om vårt gemensamma liv blev antingen bortskänkt eller omsorgsfullt packat ner i lådor, märkta med ett ord ärligt uttalat: “Förflutet”. Det var en renande process, nästan som att sopa bort skräp från en gammal stig för att kunna upptäcka nya horisonter.
En kväll, medan jag satt på golvet omgiven av en osorterad hög av gamla minnen, ringde min telefon. Det var Sara, min bästa vän sedan barndomen, som utan omsvep bjöd in mig till en konstvernissage hon skulle hålla om två veckor. “Kom,” sa hon entusiastiskt, “det kommer att bli en nystart för oss båda.”
Med löftet om ett nytt socialt åtagande i sikte lade jag mer energi på att ta hand om mig själv. Jag anmälde mig till en lokal yogaklass, något jag alltid varit nyfiken på men aldrig riktigt fått tid till, och snart fann jag en ny sorts frid genom rörelserna. Varje session blev ett sätt att återkoppla med min kropp och sinne, att tysta den inre kritikern som allt för länge fått styra.
Dag för dag började jag känna mig starkare och mer hel, även om läkningsprocessen var långsam och fylld av motgångar. När dagen för Saras vernissage äntligen kom, kände jag mig aningen nervös men också upprymd. Jag klädde mig i ett plagg som kändes som jag—en färgstark klänning jag nästan glömt bort att jag ägde—och tog en sista blick i spegeln. “Du är redo”, viskade jag till reflektionen innan jag gick ut.
Konstgalleriet var fyllt av människor och stämningen pulserade av kreativ energi. Sara mötte mig med en kram och en uppmuntrande blinkning. “Jag visste att du skulle komma,” sa hon och ledde mig runt till olika konstverk, var och ett med sin egen historia att berätta.
Det var någonstans mellan tavlorna och skratten, bland gamla vänner och nya bekantskaper, som jag insåg att min tyngdiga kappa av sorg och tvivel faktiskt hade börjat lätta. Istället för att tynga ner mig, fladdrade den nu mjukt bakom mig, en påminnelse om var jag varit och en styrka att bära med mig för framtiden.
När kvällen började lida mot sitt slut, insåg jag att livet visserligen hade förändrats, men det innebar inte slutet. Det var, istället, en ny början. Och trots att jag ännu inte visste exakt vart mina nya steg skulle ta mig, var jag inte längre rädd. Livet var fortfarande här, och för första gången på länge kunde jag se dess oändliga möjligheter öppna sig framför mig.