Det var en av de där gråa dagarna i november när regnet föll som om själva himlen grät. Jag satt ensam i mitt kök, stirrade ut genom fönstret och följde vattendropparna som letade sig nedför rutan, en efter en. Det var som om de speglade min egen känsla av att falla handlöst utan kontroll.
Allt hade förändrats så snabbt. Bara veckor tidigare var mitt liv en annan verklighet, en ljusare. Men nu, efter att ha förlorat jobbet och gått igenom ett plågsamt uppbrott, kändes det som om marken dragits undan under mina fötter. Varje dag var likadan; jag vaknade, men istället för att kliva upp ur sängen låg jag kvar, stirrade i taket och kämpade mot tyngden i bröstet.
Jag reste mig sakta och gick fram till hyllan där alla våra bilder brukade stå, mina och Marias. Många av dem hade jag plockat ner, men en hade jag inte kunnat förmå mig att stoppa undan. Ett gammalt foto från en sommar vid havet, vi satt på en klippa och log mot kameran, hennes hand vilandes på mitt lår, så självklar i sin gest.
Jag tog upp bilden och satte mig vid bordet, lät fingrarna glida över glaset. Marias leende på fotot var strålande, ett leende av ett slag jag känt men sällan sett hos henne de senaste månaderna. Tanken på vem vi varit då, och vad som blivit av oss, skar genom mig som en iskall vind.
Min telefon brummade till bredvid mig, ett meddelande som drog mig tillbaka till nuet. Det var från min syster. “Vi kan väl ses i helgen? Jag är orolig för dig.”
Jag suckade och ställde tillbaka bilden på hyllan innan jag svarade. Min syster hade alltid varit min klippa, men just nu kändes till och med hennes välmenande ord som en vag irritation, en påminnelse om att jag borde göra bättre ifrån mig. Att jag borde vara starkare.
Det är märkligt hur livet ibland kan skifta från att kännas som en säker plats till att bli ett landskap av osäkerhet och tvivel, en plats där skuggor och ekon från det förflutna hemsöker varje steg man tar. Men mitt i det okända och skrämmande fanns fortfarande ett litet ljus, en svag viskning i mitt hjärta om att det ändå kunde finnas en väg framåt.
Kanske var det dags att lyssna till den rösten, så svag den än var. Kanske skulle morgondagen föra med sig något nytt, något bättre. Med den tanken lät jag telefonen falla tillbaka på bordet och sträckte mig efter min jacka. Det var dags att möta dagen, hur dyster den än må vara.
“Fortsättning i den första kommentaren nedan 👇👇”När jag klev ut genom dörren kändes luften kall och fuktig mot min hud. Regnet hade övergått i ett lätt duggregn, och jag drog jackan tätare omkring mig. Mitt steg kändes först tveksamt, men ju mer jag gick, desto lättare blev det. Jag begav mig mot parken där jag och Maria brukade promenera, som om mina fötter instinktivt sökte sig dit de känt sig som mest hemma.
Parkens gula och röda löv hade sedan länge fallit och låg nu som en våt matta under mina fötter. Jag kunde höra det svaga porl av bäcken som slingrade sig genom parken, ett ljud som bar med sig minnen av vårar som passerat. På en bänk under ett stort, naket träd satte jag mig ned. Ensam, men här ute kändes ensamheten inte lika överväldigande.
Jag tog ett djupt andetag och slöt ögonen, lyssnade till regnets mjuka trummande mot löven och våra gamla stigar. Med ens mindes jag samtalet jag och Maria haft den där soliga dagen på klippan, hur vi hade pratat om våra drömmar och framtida planer. Det slog mig då att det kanske inte var framtiden som jag fruktade, utan snarare att jag inte längre visste hur den skulle se ut nu när jag var ensam.
Då vibrerade telefonen till igen. Denna gång var det ett mail från en gammal vän som jag inte pratat med på flera månader. “Hej! Tänkte på dig och undrade hur det är. Skulle vara kul att ses!”
Jag kände en värme sprida sig i bröstet. Kanske var det precis vad jag behövde – att nå ut och tillåta människor att komma nära, att dela det jag bar på. Att släppa in ljuset igen, även om det kändes skrämmande.
Med en nyfunnen beslutsamhet svarade jag att jag gärna skulle träffa honom. Jag kände vinden av förändring, som om en ny början gläntade på dörren. När jag sedan reste mig och började gå hemåt, var mina steg lättare, bäckenens porlande mer melodiskt och regnet en del av en tyst symfoni som sjöng om nya möjligheter.
Kanske var idag början på något annat, ett steg mot att återigen hitta min egen plats i världen.